En psykiaters tankar om begreppet normalt
Mikael Sandlund är inte bara psykiater, docent i socialpsykiatri och ofta anlitad av regeringen. Han är också pappa, make och en mycket intressant person som gav sig in i yrket för många år sedan fascinerad av det mystiska som händer i våra hjärnor. Jag har känt honom genom arbetet i nästan tio år och vi har vid flera tillfällen föreläst tillsammans. Jag har aldrig frågat honom om han fortfarande tycker att våra hjärnor är lika mystiska. Istället har jag bett honom om hjälp med att reda ut lite funderingar som jag har. Det första jag har bett honom att reflektera över är hur han ser på begreppet psykisk ohälsa och hur han ställer det mot tankarna om vad som är normalt.
Så här svarade Mikael:
Världshälsoorganisationen WHO har som kanske är bekant för många redan 1946 definierat hälsa som ett tillstånd av “fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande” (“Health is a state of complete physical, mental and social wellbeing and not merely the absence of illness or infirmity”) – och alltså inte enbart frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning. Lite senare gick man ut med parollen: “health for all by the year of 2000!” (alla mänskor i hela världen skulle ha hälsa år 2000). Det hade vi ju inte. Och kommer knappast att ha år 2020 heller, eller 2040. Kritiken har varit stark mot en så högtsyftande definition av hälsa, och än starkare mot ett så orimligt mål som hälsa för alla år 2000.
Men egentligt är det inte alls så dumt att säga som WHO, tycker jag.
Hälsa-för-alla-målet är väl snarast att se som en 0-vision, på samma sätt som man kan ha som vision att ingen ska behöva dödas eller skadas allvarligt i trafiken, ingen ska dö av självmord osv. Det är ett mål mer i meningen “reglerande princip”, dvs. inom de ramar vi har möjlighet att fatta beslut i viss riktning ska riktningen på dessa beslut vara sådan att den gynnar målet, går i målets riktning. Och eftersom det är bättre att ha hälsa än motsatsen, eftersom det är bättre att ha full funktion än motsatsen, är det ju svårt argumentera emot. Däremot måste man ju – apropå frågan om ‘vad som är normalt’, slå fast att det är normalt att inte vara vid full hälsa enligt WHO’s syn på saken. Knappast någon har väl alltid full hälsa i WHO’s mening. Inte jag i alla fall. Men jag kan ju ändå känna mig och “objektivt sett” vara ganska så frisk.
Så detta är ju en aspekt på normalitet och hälsa – det är normalt att inte ha full hälsa.
Mer specifikt om brist på psykisk hälsa (=brist på psykiskt välbefinnande, enligt WHO) så måste man slå fast att det är fullständigt normalt (i betydelsen vanligt) att inte vara vid full psykisk hälsa hela tiden. Vissa perioder i livet innebär mycket stor risk för psykiskt illabefinnande – tonåren är kämpiga för många, att bli pensionär är en annan jobbig övergång i livet. Och inte är det alltid lätt i livets alla andra faser heller.
Däremot är det inte alla (men många!) som under ett normallångt liv någon gång eller flera gånger drabbas av psykisk sjukdom. Ångest- och depressionssjukdomarna är vanligast. Psykossjukdomarna är mindre vanliga, men oftast mer långvariga. En del är mer eller mindre påverkade av sin psykiska sjukdom under en stor del av livet. En undvikbar och bekämpansvärd orsak till att långvarigt vara begränsad av psykisk sjukdom är stigmat och diskrimineringen till följd av psykisk sjukdom. Det är det som (H)järnkoll vill bekriga.
När man som jag jobbar på psykiatrin och träffar personer som kommer till psykiatrin därför att de sökt själv, eller därför att någon distriktsläkare skrivit remiss hit, är den första frågeställningen att ta ställning till om personen i fråga har någon psykisk sjukdom. För att komma fram till det så lyssnar man efter symtom och man försöker få en bild av hur tidsförloppet ser ut (att vara nere efter en svår förlust eller andra belastningar är ohälsa, men inte sjukdom, är man fortsatt nere efter flera månader kanske det kan vara tecken på sjukdom). Minst lika viktigt är det dock att ta reda på hur begränsande problemet är för mänskan, i hennes eller hans vanliga liv. Hos de allra flesta av oss finns nämligen ett antal märkvärdigheter som skulle kunna vara sjukdomstecken eller symtom, men lever man bra trots dessa (ibland till och med med hjälp av dessa!) så är de ju inte tecken på sjukdom. Det är just på denna punkt som begreppet “normal” blir intressant i psykiatrisk mening. Det fungerar nämligen inte att värdera eventuella symtom eller sjukdomstecken mot någon all-round normalnorm. Det som är “normalt” för en 80-årig kvinna behöver inte vara det för en 18-årig kvinna. Det som är påtagligt försämrad funktion för den ena behöver inte vara det för den andra. “Normalt” blir hela tiden normalt i relation till person, situation och plats. En 22-årig ensamstående man som sover hela söndagen, bara diskar i yttersta nödfall och tvättar sin tvätt kl 04 på efternatten, kan bete sig helt “normalt”, medan det kan signalera funktionsnedsättning till följd av sjukdom om en lika gammal småbarnspappa plötsligt börjar göra likadant. Det är normalt att vara olika!
Hälsningar, Mikael