En onormal normal kreativitet

ITre av mina verk på väggen i Gislaveds konsthall skrivandets stund hänger några av mina bilder på väggarna i Gislaveds konsthall. Med anledning av detta blev jag uppringd av en journalist för en intervju. Mycket av samtalet kom att kretsa kring det faktum att jag har autism. Jag har inga problem att prata om detta och inte heller att det nämns i media men när jag såg rubriken i tidningen så började jag fundera.

”Så kommer Huldas autism till nytta” var rubriken på en ganska kort notis om min konst. Det ställde mig inför frågan om vad som är mest intressant med mig. Det faktum att jag är autistisk eller att jag är konstnär? Är det så att min konst blir bättre på grund av att jag har autism eller är det så att jag är konstnär på grund av att jag är autistisk?

Tidigare har jag stött på artiklar av forskaren och överläkaren i psykiatri Simon Kyaga som speciellt har intresserat sig för sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom. Vad jag förstår av det lilla som jag tagit del av verkar det finnas en viss koppling mellan psykisk sjukdom och kreativitet men den verkar inte helt solklar. Kopplingen mellan autism och kreativitet är ännu mindre tydlig. Ändå kan vi se både historiskt och i vår samtid många framstående kreativa personer som lyckats väl inom sina respektive områden. Men frågan är, skulle de gjort det även utan sitt psykiatriska eller neuropsykiatriska tillstånd?

Idag tog jag del av en föreläsning av Simon Kyaga där jag fastnade speciellt för en detalj. I samband med att han presenterade studier som visade på att personer med schizofreni behandlade information och drog slutsatser på ett annat sätt. Det verkar som om de filtrerar bort sådant som andra tar för givet och därmed kan få nya insikter som normalpopulationen inte kan se. Denna förmåga är dock inte bara en tillgång. Att alltid vara tvungen att ifrågasätta allting tar på krafterna.

 

”Men självklart är det så att om vi skulle ifrågasätta allting så kanske vi skulle komma på nya saker oftare.”

Simon Kyaga, forskare och överläkare i psykiatri, KI

 

Här börjar jag tänka att vi är något på spåren. Ett psykiatriskt eller neuropsykiatriskt tillstånd leder kanske inte per automatik till att någon blir mer kreativ men det kan ge en ingång till något nytt. Till något ingen tidigare sett. Till det där som driver mänskligheten framåt. Om vi tillåts synas och höras och inte tystas av fördomar, stigma och intolerans. För, som Kyaga avslutar sin föreläsning, så behöver vi mötas, öka toleransen, och förändra världen tillsammans.

Jag tror inte att min autism gör mig till en bättre konstnär men jag tror att det gör att jag kan se saker som andra inte ser. Och med lite tur och ett visst mått av skicklighet kanske jag kan förmedla det via min konst och få mänskligheten att ta ytterligare ett litet myrsteg mot en bättre värld.

”Så kommer Huldas autism till nytta” Värnamo nyheter maj 2017

UR Samtiden – Klok på alla sätt och vis, Simon Kyaga

Simon Kyagas avhandling CREATIVITY AND PSYCHOPATHOLOGY

Normer som hindrar forskning som kan minska antalet dödsfall

I Läkartidningen har en liten debatt ägt rum angånde självmordsförebyggande rutiner. Sedan 2006 ska alla självmord inom vården anmälas enligt lex Maria. I Sverige sker omkring 1500 självmord per år. Åren 2006-2008 har 992 fall anmälts enligt lex Maria. Det har visat sig att mer än hälften av anmälningarna har resulterat i kritik från Socialstyrelsen. Två specialister i allmänpsykiatri i Växjö ifrågasätter vitsen med anmäningsplikten på grund av att det inte finns någon evidensbaserad forskning på hur man bäst förhindrar självmord på individnivå. Det innebär att Socialstyrelsen egentligen inte vet hur man skulle ha gjort för att förhindra de dödsfall som anmäls och därmed borde ha svårt att faställa sin kritik.

Socialstyrelsen erkänner bristen på evidens men svarar att så länge man inte har den så får man göra så gott man kan. Alltså bygga sin verksamhet på vårdpersonalens erfarenhet och myndighetens egna experters åsikter. Det kan väl i och för sig fungera alldeles utmärkt men nog tycker man att Sverige borde kunna erbjuda evidensbaserad vård till människor som står på dödens rand.  

I ett av inläggen förklaras den bristande evidensen med att det inte går att få pengar till den här typen av forskning. Nu kommer vi till ett av mina favoritämnen, nämnligen attityder. Att det inte läggs mer pengar på forskning kring en dödsorsak som är den vanligaste dödsorsaken hos 15 – 44-åringar är inte bara beklämmade utan en tydlig signal från samhället. Dödsfall på grund av psykisk sjukdom likställs inte med motsvarande vid fysisk sjukdom. I debatten talas det om individens aktiva val och därmed eget ansvar för sin handling. Något som inte heller verkar vara vetenskapligt klarlagt. Jag anser att detta synsätt förminskar allvaret i de 1500 dödsfallen som sker varje år. Jag är övertygad om att de flesta av dessa inte utgörs av personer som lugnt och stilla summerar sitt liv och kommer fram till att det är dags att avsluta det. Nej, de flesta befinner sig förmodligen i ett tillstånd då depressionen har tvingat fram en övertygelse av att detta är den enda väg att gå. Att det inte finns något annat val. Självmordet blir då ett symptom på en sjukdom och borde därför behandlas med samma allvar som dödliga fysiska sjukdomar.  

Det är inte bara skrämmande att vården av sjävmordsnära personer inte är tillräckligt vetenskapligt underbyggd. Det är också skamligt att samhället fortfarande håller liv i ett förelegat synsätt på personer med psykisk sjukdom och en norm där personer som tar sitt liv får skylla sig själva. Socialstyrelen försöker hålla en icke skuldbeläggade ton i sin skrivelse men denna attitydförändring måste ske i hela samhället. Jag skulle gärna se psykiatriker och psykologer på barrikaderna för denna sak men var och en av oss måste rannsaka oss själva. Vad får jag för tankar när jag hör att någon har tagit sitt liv? Blir jag ledsen och bestört över att någon har dött av en allvarlig sjukdom eller blir jag ledsen och bestört över att någon kan göra så mot sina anhöriga och oss andra?

Källor:  

Suicid inom vården: Socialstyrelsens kritik bygger på teorier och önsketänkande

Replik om psykiatrin, självmord och självmordsprevention: Lex Maria-utredningarna bör användas i utbildnings- och forskningssyfte 

Socialstyrelsen om suicid inom vården: Granskningar gör vården säkrare

Slutreplik om suicidprevention: Den dystra sanningen är att ingen vet hur man gör

Statistik självmord 1980 – 2004

En psykiaters tankar om begreppet normalt

Mikael Sandlund är inte bara psykiater, docent i socialpsykiatri och ofta anlitad av regeringen. Han är också pappa, make och en mycket intressant person som gav sig in i yrket för många år sedan fascinerad av det mystiska som händer i våra hjärnor. Jag har känt honom genom arbetet i nästan tio år och vi har vid flera tillfällen föreläst tillsammans. Jag har aldrig frågat honom om han fortfarande tycker att våra hjärnor är lika mystiska. Istället har jag bett honom om hjälp med att reda ut lite funderingar som jag har. Det första jag har bett honom att reflektera över är hur han ser på begreppet psykisk ohälsa och hur han ställer det mot tankarna om vad som är normalt.

Så här svarade Mikael:

Världshälsoorganisationen WHO har som kanske är bekant för många redan 1946 definierat hälsa som ett tillstånd av  ”fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande” (”Health is a state of complete physical, mental and social wellbeing and not merely the absence of illness or infirmity”) – och alltså inte enbart frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning. Lite senare gick man ut med parollen: ”health for all by the year of 2000!” (alla mänskor i hela världen skulle ha hälsa år 2000). Det hade vi ju inte. Och kommer knappast att ha år 2020 heller, eller 2040. Kritiken har varit stark mot en så högtsyftande definition av hälsa, och än starkare mot ett så orimligt mål som hälsa för alla år 2000.

Men egentligt är det inte alls så dumt att säga som WHO, tycker jag.

Hälsa-för-alla-målet är väl snarast att se som en 0-vision, på samma sätt som man kan ha som vision att ingen ska behöva dödas eller skadas allvarligt i trafiken, ingen ska dö av självmord osv. Det är ett mål mer i meningen ”reglerande princip”, dvs. inom de ramar vi har möjlighet att fatta beslut i viss riktning ska riktningen på dessa beslut vara sådan att den gynnar målet, går i målets riktning. Och eftersom det är bättre att ha hälsa än motsatsen, eftersom det är bättre att ha full funktion än motsatsen, är det ju svårt argumentera emot. Däremot måste man ju – apropå frågan om ’vad som är normalt’, slå fast att det är normalt att inte vara vid full hälsa enligt WHO’s syn på saken. Knappast någon har väl alltid full hälsa i WHO’s mening. Inte jag i alla fall. Men jag kan ju ändå känna mig och ”objektivt sett” vara ganska så frisk.

Så detta är ju en aspekt på normalitet och hälsa – det är normalt att inte ha full hälsa.

Mer specifikt om brist på psykisk hälsa (=brist på psykiskt välbefinnande, enligt WHO) så måste man slå fast att det är fullständigt normalt (i betydelsen vanligt) att inte vara vid full psykisk hälsa hela tiden. Vissa perioder i livet innebär mycket stor risk för psykiskt illabefinnande – tonåren är kämpiga för många, att bli pensionär är en annan jobbig övergång i livet. Och inte är det alltid lätt i livets alla andra faser heller.

Däremot är det inte alla (men många!) som under ett normallångt liv någon gång eller flera gånger drabbas av psykisk sjukdom. Ångest- och depressionssjukdomarna är vanligast. Psykossjukdomarna är mindre vanliga, men oftast mer långvariga. En del är mer eller mindre påverkade av sin psykiska sjukdom under en stor del av livet. En undvikbar och bekämpansvärd orsak till att långvarigt vara begränsad av psykisk sjukdom är stigmat och diskrimineringen till följd av psykisk sjukdom. Det är det som (H)järnkoll vill bekriga.

När man som jag jobbar på psykiatrin och träffar personer som kommer till psykiatrin därför att de sökt själv, eller därför att någon distriktsläkare skrivit remiss hit, är den första frågeställningen att ta ställning till om personen i fråga har någon psykisk sjukdom. För att komma fram till det så lyssnar man efter symtom och man försöker få en bild av hur tidsförloppet ser ut (att vara nere efter en svår förlust eller andra belastningar är ohälsa, men inte sjukdom, är man fortsatt nere efter flera månader kanske det kan vara tecken på sjukdom). Minst lika viktigt är det dock att ta reda på hur begränsande problemet är för mänskan, i hennes eller hans vanliga liv. Hos de allra flesta av oss finns nämligen ett antal märkvärdigheter som skulle kunna vara sjukdomstecken eller symtom, men lever man bra trots dessa (ibland till och med med hjälp av dessa!) så är de ju inte tecken på sjukdom. Det är just på denna punkt som begreppet ”normal” blir intressant i psykiatrisk mening. Det fungerar nämligen inte att värdera eventuella symtom eller sjukdomstecken mot någon all-round normalnorm. Det som är ”normalt” för en 80-årig kvinna behöver inte vara det för en 18-årig kvinna. Det som är påtagligt försämrad funktion för den ena behöver inte vara det för den andra. ”Normalt” blir hela tiden normalt i relation till person, situation och plats. En 22-årig ensamstående man som sover hela söndagen, bara diskar i yttersta nödfall och tvättar sin tvätt kl 04 på efternatten, kan bete sig helt ”normalt”, medan det kan signalera funktionsnedsättning till följd av sjukdom om en lika gammal småbarnspappa plötsligt börjar göra likadant. Det är normalt att vara olika!

 Hälsningar, Mikael