Normalt för en nazist
Med ett leende mungipan tittar den lilla pojken på mig från ett svartvitt fotografi. Hans blick är så lik min sons. Efter att bilden tagits blev han avklädd naken och gasad till döds av tysk vårdpersonal. Varför? Han hade blivit utgallrad tillsammans med andra som var psykiskt sjuka, funktionshindrade eller kroniskt sjuka. I den nazistiska ideologin hade de ingen plats. De var en börda, en skamfläck som som smutsade ner den friska ariska rasen.
Jag grät när jag stängde av TV:n. Samtidigt hörde jag sonens förnöjda hummande när han åter undersöker sin nya ställning till toaletten som ska hjälpa honom att hålla balansen. Pojken på bilden hade kunnat vara Hugo. Min son. Idag har demonstrationer ägt rum i vår huvudstad. Demonstranter som inte tar avstånd från den nazistiska läran. Vill de döda min son? Vill de klä av honom naken, stänga in honom i ett kaklat källarrum och låta honom kvävas till döds som om det vore självklart? Som om det vore normalt?
Vi talar mycket om normalisering. En normalisering som ska vara positiv för oss alla. Det är bra. Men vi får aldrig sluta att vara kritiska, aldrig sluta ifrågasätta vad som anses normalt för all normalisering är inte av godo.