Normala reaktioner på en påfrestande livssituation

Nu har jag funderat över Ing-Marie Wieselgrens förslag till definitioner (se föregående inlägg) och reagerar på att hon flera gånger refererar ohälsan till vad som är normalt. Jag har försökt hitta fler definitioner av psykisk ohälsa och både den statliga myndigheten Handisam och kampanjen Hjärnkoll talar om psykisk ohälsa så här:

Begreppet psykisk ohälsa
Psykisk ohälsa innefattar allt från psykisk sjukdom till psykiska besvär som stör välbefinnandet och påverkar ens dagliga liv.

Det finns många olika psykiska sjukdomar, till exempel: schizofreni, bipolär sjukdom (manodepressivitet), depression, olika ångesttillstånd, tvångssyndrom, ätstörningar samt beroendeproblematik.

Till följd av sjukdomen – eller medfödda neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom ADHD, Autism, Aspergers och Tourettes syndrom – får en del en nedsättning av den psykiska funktionsförmågan. Det kan till exempel handla om svårighet att planera sin tid och att hantera stress eller sociala relationer. Då säger man att personen har en psykisk funktionsnedsättning.

Värt att notera här är att de inte refererar till vad som skulle vara normalt. Jag tror att vi alla är benägna att hålla med om att vad som är en normal livssituation skiljer sig enormt globalt sett. Här är ett citat från Läkare utan gränser som vill prioritera insatser för den psykiska hälsan.

Vad är psykisk ohälsa
Psykisk ohälsa är ett angeläget problem, framför allt bland människor som drabbats av våld, katastrofer eller som lever i extremt riskfulla och utsatta områden. Människor som har upplevt, bevittnat eller konfronterats med traumatiska händelser kan drabbas av sömnsvårigheter och chockreaktioner, de kan tappa matlusten och utveckla sociala fobier. Barn som drabbas kan dessutom få koncentrationsstörningar och inlärningssvårigheter. Trauman som lämnas obearbetade kan leda till en mängd olika symptom som till exempel panikattacker, mardrömmar, ät- och sömnstörningar, hjärtklappning, apati eller depression. Trauman kan förvärras av att man förlorar anhöriga, hem och tillhörigheter, yrke eller sin sociala status. Detta kan i sin tur leda till djup och ihållande depression.

Det känns ganska självklart att det inte går att ifrågasätta det ”normala” i att reagera på detta sätt vid en sådan påfrestande livssituation. Men hur kommer det sig att vi upplever samma sociala fobier, panikattacker och depressioner utan att ha blivit utsatta för en så påfrestande livssituation? Hur svårt ska mitt liv vara för att mina ångestattacker ska uppfattas som normala reaktioner på en påfrestande livssituation?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.