Psykiatrins attityder och normalisering

I mitt sökande efter att få en bättre bild av normailsering stötte jag på en avhandling om vårdares attityder till patienter med psykisk sjukdom. Som ambassadör för (H)järnkoll, kampanjen som vill förbättra attityderna till personer med psykisk ohälsa var detta intressant läsnig. I Lars Liljas doktorsavhandling ”Att normaliseras – vårdares syn på psykiatriska patienter” från 2007 ges en bild av vårdpersonal som har svårt att lämna det gamla synsättet på psykisk sjukdom bakom sig. Ett synsätt som borde ha blivit historia vid psykiatrireformen på 90-talet. En reform som ville normalisera de psykiskt funktionsnedsattas livsvillkor för att därmed öka deras möjlighet till gemenskap och delaktighet i samhället. Studien undersöker flera aspekter på attityderna där den mest påtagliga blir att patienternas mestadels har en negativ bild av sin sjukhusvistelse. Något som enligt Lilja kan tolkas som att de har utsatts för ett subtilt förtryck. Detta stöds av (H)järnkolls dikrimineringsstudie som vi publicerde i höstas. Där upplever hälften av de tillfrågade personerna med psyksisk sjukdom att de dikriminerats av personal på psykiatrin. Dock är det ännu fler som upplever sig diskriminerade av sin familj eller vänner. Två av tre döljer sin psykiska sjukdom för omgivningen. Med tanke på att en annan av kampanjens undersökningar visar att mer än varannan svensk har en familjemedlem eller nära vän med psykisk sjukdom är vi inte så många som kommer undan utan att vara diskriminerande. Kan vi förvänta oss att personer som har till yrke att vårda personer med psykisk sjukdom ska ha bättre attityder än oss själva?

Så här skriver Lars Lilja sin i sammanfattning:

Att förändra vårdarnas attityder är en långvarig samhällelig process som kräver inte bara reusurser i form av utbildning och handledning utan kanske främst utrymme för kontinuerlig diskussion och debatt. Grunden för förändring finns redan idag i psykiatrireformens ideala normaliseringsbegrepp. Kravet är dock att politiker och tjänstemän inom vård och omsorg börjar leva upp till lagens intentioner. Detta kräver dock att synen på psykisk sjukdom psykiskt handikapp måste förändras på samma sätt som till exempel synen på homosexuella ändrats från att de varit marginaliserade och levt i ett utanförskap, till att bli sedda som fullvärdiga samhällsmedborgare. För att bryta det strukturella maktmönstret behövs en total samhällelig attitydförändring. Endast en politisk förändring är inte tillräcklig.

Själv kan jag bara dra slutsatsen att det arbete vi gör i (H)järnkoll inte bara förbättrar attityder utan även kan leda till en bättre psykiatrisk vård. Att attitydförändring även innebär normalisering hade jag inte riktigt reflekterat över. Och då vill jag förtydliga att den normaliseringen skall innebära en acceptans mot en psykiskt sjuk persons levnadssätt. Inte att den psykiskt sjuke skall lära sig leva normalt som var det gamla och nu förlegade sättet att se på normalisering av psykiskt sjuka personer.

Normalt gråfilter på världsdagen för psykisk hälsa

Idag är det The World Mental Health Day. Det firar jag med att göra två inlägg på samma dag. Hjärnkoll uppmärksammar dagen med att släppa en studie om upplevd diskriminering. 156 personer blivit intervjuade och här är några av resultaten.

  • 69 % rapporterar att man hemlighållit eller dolt sina psykiska problem för omgivningen.
  • 54 % upplever sig orättvist behandlade av sin familj och 35 % av sin partner.
  • 50 % tycker att de blivit orättvist behandlade när de gäller att få vänner eller behålla dem.
  • 47 % uttrycker att de blivit orättvist behandlade av personalen inom psykiatrin.
  • 79 % anser att de kunnat använda sin inre kraft och styrka för att handskas med stigma och diskriminering.

Jag är nu tvungen att ta reda på definitionen för diskriminering. Enligt Nationalencyklopedin är diskriminering att behandla vissa människor sämre än andra därför att de är annorlunda på något sätt. För att diskriminera behöver vi en uppfattning av vad vi tycker är normalt för att kunna identifiera det som är annorlunda. Begreppet normalt blir då väldigt viktigt eftersom konsekvenserna av diskriminering kan vara ödestigna. Vid psykisk ohälsa kan det innebära att en person som börjar må dåligt drar sig för att berätta och söka hjälp i rädsla för att bli diskriminerad och det kan resultera i långvarig psykisk ohälsa och i värsta fall leda till döden.

Detta är en av anledningarna till att jag ägnar tid åt att fundera över vad som är normalt och hur vi ser på varandra. Tolerans och acceptans är byggstenar i ett demokratiskt samhälle. Men hur kommer det sig att människan är så motsträvig när det gäller att riva de barriärer som finns? Har vi mycket att förlora på att se på våra medmänniskor utan gråfiltret av vad som är normalt eller inte? Eller har vi mycket att vinna?

Ifrågasatt studie, vad är normalt?

Kampanjen Hjärnkoll uppmärksammade igår en stor studie av psykisk ohälsa i Europa. Studien säger är nästan 4 av 10 européer har problem med sin psykiska hälsa. Alltså att nästan 40 % av Europas befolkning har psykisk ohälsa. Hjärnkoll skrev om detta på sin facebooksida med anledning av att studien ifrågasätts på grund av sin vidd i vilka diagnoser och tillstånd som har räknats som psykisk ohälsa. Bland annat har man tagit med diagnoser som narkolepsi och sömnapné så väl som sömnsvårigheter och sorg.

Spontant kan jag känna att det är resursslöseri att genomföra en så stor studie utan att först tydligt klargöra vad som faktiskt är psykisk ohälsa och var gränsen mellan psykisk ohälsa och hälsa går. Men helt klart är ju att det inte bara är jag som är förbryllad över begreppen när det gäller vad som är normalt när det kommer till vårt psyke.

Till Sveriges radios inslag om studien

Normala reaktioner på en påfrestande livssituation

Nu har jag funderat över Ing-Marie Wieselgrens förslag till definitioner (se föregående inlägg) och reagerar på att hon flera gånger refererar ohälsan till vad som är normalt. Jag har försökt hitta fler definitioner av psykisk ohälsa och både den statliga myndigheten Handisam och kampanjen Hjärnkoll talar om psykisk ohälsa så här:

Begreppet psykisk ohälsa
Psykisk ohälsa innefattar allt från psykisk sjukdom till psykiska besvär som stör välbefinnandet och påverkar ens dagliga liv.

Det finns många olika psykiska sjukdomar, till exempel: schizofreni, bipolär sjukdom (manodepressivitet), depression, olika ångesttillstånd, tvångssyndrom, ätstörningar samt beroendeproblematik.

Till följd av sjukdomen – eller medfödda neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom ADHD, Autism, Aspergers och Tourettes syndrom – får en del en nedsättning av den psykiska funktionsförmågan. Det kan till exempel handla om svårighet att planera sin tid och att hantera stress eller sociala relationer. Då säger man att personen har en psykisk funktionsnedsättning.

Värt att notera här är att de inte refererar till vad som skulle vara normalt. Jag tror att vi alla är benägna att hålla med om att vad som är en normal livssituation skiljer sig enormt globalt sett. Här är ett citat från Läkare utan gränser som vill prioritera insatser för den psykiska hälsan.

Vad är psykisk ohälsa
Psykisk ohälsa är ett angeläget problem, framför allt bland människor som drabbats av våld, katastrofer eller som lever i extremt riskfulla och utsatta områden. Människor som har upplevt, bevittnat eller konfronterats med traumatiska händelser kan drabbas av sömnsvårigheter och chockreaktioner, de kan tappa matlusten och utveckla sociala fobier. Barn som drabbas kan dessutom få koncentrationsstörningar och inlärningssvårigheter. Trauman som lämnas obearbetade kan leda till en mängd olika symptom som till exempel panikattacker, mardrömmar, ät- och sömnstörningar, hjärtklappning, apati eller depression. Trauman kan förvärras av att man förlorar anhöriga, hem och tillhörigheter, yrke eller sin sociala status. Detta kan i sin tur leda till djup och ihållande depression.

Det känns ganska självklart att det inte går att ifrågasätta det ”normala” i att reagera på detta sätt vid en sådan påfrestande livssituation. Men hur kommer det sig att vi upplever samma sociala fobier, panikattacker och depressioner utan att ha blivit utsatta för en så påfrestande livssituation? Hur svårt ska mitt liv vara för att mina ångestattacker ska uppfattas som normala reaktioner på en påfrestande livssituation?

Normalitet och attityder

I många år har jag föreläst och arbetat med frågor kring psykisk ohälsa. Jag har mött många människor med och utan psykiatriska diagnoser och nästan alltid ställs frågan om vad som egentligen är normalt eller onormalt när det kommer till vårt beteende och våra känslor. Många gånger blir slutsatsen att ingen är normal utan vi bär alla på vårt eget unika sätt att tänka och vara, att vi alla är unika. Det tycker jag om och jag ställer mig gärna bakom detta men känner ändå att någonstans är det något som inte stämmer.

”Enligt Världshälsoorganisationen WHO är psykisk ohälsa ett av de snabbast växande hoten mot folkhälsan i världen. Framför allt gäller det depressioner och ångestsjukdomar. Alltför många skäms och vill inte berätta om sin hälsa. Det är ganska förståeligt. I dagens Sverige kan var femte person inte tänka sig att bjuda hem en person som är psykiskt sjuk. Skam- och skuldkänslor hindrar människor från att söka hjälp, vara sociala och stanna i arbete. På så sätt blir många ännu sjukare. Helt i onödan.”

Detta är ett citat från kampanjen Hjärnkolls hemsida. En kampanj som på uppdrag av regeringen vill förändra attityderna till personer med psykisk ohälsa. Hjärnkolls befolkningsundersökning inför kampanjstarten 2009 visar att över 25 procent av allmänheten har helt eller delvis negativ inställning till personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Det som utmärker sig mest är att vi tenderar att vilja ha en social distans till människor med psykiska problem. Varför?

Socialstyrelsen uppskattar att 20-40% av svenskarna har problem med sin psykiska hälsa. Kampanjen Hjärnkoll säger att var fjärde svensk lever med psykisk ohälsa och uppger också att mer än varannan svensk uppger att de har en nära vän eller familjemedlem som har psykiska problem. Ändå skäms vi.

Med stor glädje kan jag läsa om att Hjärnkolls uppföljande befolkningsstudie 2010 visar att de negativa attityderna har förbättrats och att kampanjens arbete har gjort nytta.

Jag vill nu undersöka begreppet normalt utifrån den psykiatriska synvinkeln. Jag vill veta om det finns någon påtaglig allmänmänsklig gräns för vad som är friskt och sjukt. Jag vill också undersöka om det finns en fara i att inte vilja se ett beteende som onormalt och därmed inte erbjuda en lidande person hjälp. Kan det resultera i att vi accepterar varandra till döds?