Det kunde varit värre

Mitt andra barn föddes i vecka 24. Han vägde 552 gram och hade en överlevnadschans på 50%. Han blev mycket sjuk och höll på att lämna oss men repade sig igen och vi kunde lämna sjukhuset efter knappt fyra månader. Denna tid var en berg- och dalbana av känslor av hopp och förtvivlan. Det var då någon sa till mig att ”Det kunde varit värre”. Jag har hört det många gånger förut och alltid böjt mitt huvud i respekt för att de faktiskt alltid har funnits någon som har haft det värre. Men denna gång ville mitt sinne inte böja sig utan denna gång reste det sig i en bestämd känsla av ett nej, just nu har jag det värst!

Nu följer jag precis som stora delar av världen situationen i Japan. Jag ser de närgångna bilderna på de gråtande människorna och jag gråter med dem. Jag ser också de kämpande rebellerna i Libyen och vill kämpa med dem. Jag undrar om de också får höra att det kunde ha varit värre? På en whiteboard i en japansk skola som nu används som härbärge för hemslösa hade någon skrivit upp hälsningar från andra delar av världen. Mitt på tavlan kunde man läsa ”Don’t worry, be happy!” med snirklig understruken text. Är det så man måste tänka för att stå ut? Är det en tröst att tänka att det kunde ha varit värre?

Under jul och nyår tillbringade jag och min familj två månader på sjukhus. Min son genomgick en hjärnoperation för att öka hans chanser att kunna gå och stå utan stöd. Vi var då inlagda på samma avdelning som barn med cancer. Att varje dag möta barn som inte vet om de lever om ett år, att varje dag möta deras föräldrar som kämpade för och med sina barn fick mig att inse vad som gör en hjälte. Dessa familjer skapade så gott det gick ett för dem normalt liv under detta dramatiska och smärtsamma nya sätt att leva. De talade precis som alla andra om väder och vind och om vem som skulle vinna elitserien eller om att det skulle vara skoj att vinna 12 miljoner på lotto. Däremellan berättade de om deras barns plågsamma biverkningar av den massiva medicinering som var nödvändig för barnets överlevnad samtidigt som de trängdes i det lilla pentryt för att få ihop lite mat till sig själva. För mig blev de hjältar.

Kan det vara så att lidandet inte är varken större eller mindre än det är för den person som upplever det? Just därför att situationen skiljer så mycket från vad just jag upplever som normalt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.