Normkritisk, vad eller vem är det?

-Bla bla bla samverkan bla bla bla gränsöverskridande bla bla bla… Kvinnan i vit blus och en liten grön scarfs låter som det brukar. Många fina ord men utan riktig udd eller substans och framförallt med ett avstånd på många mil till de personer hennes verksamhet verkligen berör. -Bla bla bla vi ska arbeta normkritiskt bla bla bla… Vad sa hon nu? Normkritskt, intressant, nu vill jag lyssna men hon kom aldrig till vad detta arbetssätt skulle innebära…

Nu har jag läst på. Det var skolans värld som stod för det mesta av materialet tätt följt av RSFL och de politiska partierna. Där talas det om normkritisk pedagogik. En pedagogik som vill sätta fokus på det som skapar normer i vårt samhälle i motsats till att fokusera på de personer som inte följer normen. Att fokusera och lyfta fram personer som inte följer normen i syfte att öka toleransen mot dessa kallas toleranspedagogik. Det kan innebära att jag ställer mig upp och berättar om min avvikelse och hur det påverkar mitt liv samtidigt som jag visar att jag inte är så annorlunda i övrigt. Detta ger mina åhörare möjlighet att öka sin tolerans gentemot mig men det ifrågasätter inte de normer som orsakat intoleransen.

Att arbeta normkritiskt innebär att man fokuserar på de fördelar som finns med att följa normen istället för att ha fokus på avvikelserna. Att följa en norm innebär oftast en ökad makt. Jag har i större utsträckning möjlighet att göra min röst hörd och ta mig in i sammanhag där beslut tas om jag håller mig inom de rådande normerna. I det normkritiska arbetet ska jag alltid ifrågasätta varför jag tänker som jag gör i en viss fråga och på det viset granska min egen position i förhållande till olika normer. Detta arbetsätt ger oss möjlighet att komma åt problemet med de normer som inte gangnar vårt samhälle utan utestänger människor och skapar onödigt lidande. Diskriminering handlar sällan om illvilja utan brist på normkritiskt tänkande och, om jag fick välja, skulle jag då vilja vara tolererad eller normal?

Normkritisk pedagogik |Wikipedia
Hej normkritik! | Lärarnas tidning

Internet vidgar inte vyer men kan göra allting normalt

Kring millenieskiftet upptäckte jag Internet. Jag sökte information och lärde mig göra egna hemsidor. Jag tänkte att den dag detta blir gratis för alla och tillgängligt överallt så kommer detta att bli riktigt bra. Vi skulle ha all världens kunskap i vår hand. Internetanvändandet är fortfarande förenat med en kostnad men det är tillgängligt nästintill överallt och vi har nästintill all världens kunskap i vår hand. Men använder vi den? Eller en mer korrekt ställd fråga: Hur använder vi den?

Internet har gett oss en fantastisk möjlighet. En möjlighet att bekräfta det vi redan vet, bekräfta det jag redan är. Hörde på radion att personer med många vänner på Facebook har en stor amygdala, den del av hjärnan som processar våra känslor. Det känns ju bra att veta att mitt vänantal inte har och göra med vem jag är utan med hur min hjärna ser ut. Facebook har just nu 800 miljoner användare. Google+ vill ha det också. Twitter har lite färre.  Sökmotorerna har utvecklats till att på bästa möjliga vis hitta just det som jag är intressead av. Varken mer eller mindre. Jag väljer vilka jag vill följa på Twitter eller vilka jag vill ha som vänner på Facebook. Tycker jag inte att de skriver något som intesserar mig så kan jag helt enkelt stänga av dras statusuppdateingar på min sida utan att de märker det. Om jag råkar hamna på en hemsida som inte stämmer överens med min åsikt kan jag snabbt klicka mig därifrån och hitta andra sidor som bättre bekräftar min uppfattning. Det finns appar till våra telefoner som bara visar precis de nyheter, flöden eller statusuppdateringar som jag angett att jag är intresserad av. Mitt internetanvändande inskränks då till ett tunnelseende likt en tubkikare på öppet hav.

Å andra sidan kan jag alltid hitta någon eller några som faktist tycker precis som jag. Eller har samma intessen som jag. Eller utseende. Eller beteende. Plötsligt kan något som upplevs som fullkomligt onormalt i mitt lilla samhälle bli normalt om jag bara skriver in rätt sökord, följer rätt personer på twitter eller gallrar bland mina vänner på facebook. Denna utveckling av internet kräver av den som vill vidga sina vyer att aktivt ta sig runt den inbyggda likformigheten som dessa internettjänster erbjuder. Detta måste man som internetanvändare var medveten om för att inte förvillas i tron att man blir upplyst, vidsynt och allmänbildad per automatik av sitt surfande.

Normer som hindrar forskning som kan minska antalet dödsfall

I Läkartidningen har en liten debatt ägt rum angånde självmordsförebyggande rutiner. Sedan 2006 ska alla självmord inom vården anmälas enligt lex Maria. I Sverige sker omkring 1500 självmord per år. Åren 2006-2008 har 992 fall anmälts enligt lex Maria. Det har visat sig att mer än hälften av anmälningarna har resulterat i kritik från Socialstyrelsen. Två specialister i allmänpsykiatri i Växjö ifrågasätter vitsen med anmäningsplikten på grund av att det inte finns någon evidensbaserad forskning på hur man bäst förhindrar självmord på individnivå. Det innebär att Socialstyrelsen egentligen inte vet hur man skulle ha gjort för att förhindra de dödsfall som anmäls och därmed borde ha svårt att faställa sin kritik.

Socialstyrelsen erkänner bristen på evidens men svarar att så länge man inte har den så får man göra så gott man kan. Alltså bygga sin verksamhet på vårdpersonalens erfarenhet och myndighetens egna experters åsikter. Det kan väl i och för sig fungera alldeles utmärkt men nog tycker man att Sverige borde kunna erbjuda evidensbaserad vård till människor som står på dödens rand.  

I ett av inläggen förklaras den bristande evidensen med att det inte går att få pengar till den här typen av forskning. Nu kommer vi till ett av mina favoritämnen, nämnligen attityder. Att det inte läggs mer pengar på forskning kring en dödsorsak som är den vanligaste dödsorsaken hos 15 – 44-åringar är inte bara beklämmade utan en tydlig signal från samhället. Dödsfall på grund av psykisk sjukdom likställs inte med motsvarande vid fysisk sjukdom. I debatten talas det om individens aktiva val och därmed eget ansvar för sin handling. Något som inte heller verkar vara vetenskapligt klarlagt. Jag anser att detta synsätt förminskar allvaret i de 1500 dödsfallen som sker varje år. Jag är övertygad om att de flesta av dessa inte utgörs av personer som lugnt och stilla summerar sitt liv och kommer fram till att det är dags att avsluta det. Nej, de flesta befinner sig förmodligen i ett tillstånd då depressionen har tvingat fram en övertygelse av att detta är den enda väg att gå. Att det inte finns något annat val. Självmordet blir då ett symptom på en sjukdom och borde därför behandlas med samma allvar som dödliga fysiska sjukdomar.  

Det är inte bara skrämmande att vården av sjävmordsnära personer inte är tillräckligt vetenskapligt underbyggd. Det är också skamligt att samhället fortfarande håller liv i ett förelegat synsätt på personer med psykisk sjukdom och en norm där personer som tar sitt liv får skylla sig själva. Socialstyrelen försöker hålla en icke skuldbeläggade ton i sin skrivelse men denna attitydförändring måste ske i hela samhället. Jag skulle gärna se psykiatriker och psykologer på barrikaderna för denna sak men var och en av oss måste rannsaka oss själva. Vad får jag för tankar när jag hör att någon har tagit sitt liv? Blir jag ledsen och bestört över att någon har dött av en allvarlig sjukdom eller blir jag ledsen och bestört över att någon kan göra så mot sina anhöriga och oss andra?

Källor:  

Suicid inom vården: Socialstyrelsens kritik bygger på teorier och önsketänkande

Replik om psykiatrin, självmord och självmordsprevention: Lex Maria-utredningarna bör användas i utbildnings- och forskningssyfte 

Socialstyrelsen om suicid inom vården: Granskningar gör vården säkrare

Slutreplik om suicidprevention: Den dystra sanningen är att ingen vet hur man gör

Statistik självmord 1980 – 2004

Psykiatrins attityder och normalisering

I mitt sökande efter att få en bättre bild av normailsering stötte jag på en avhandling om vårdares attityder till patienter med psykisk sjukdom. Som ambassadör för (H)järnkoll, kampanjen som vill förbättra attityderna till personer med psykisk ohälsa var detta intressant läsnig. I Lars Liljas doktorsavhandling ”Att normaliseras – vårdares syn på psykiatriska patienter” från 2007 ges en bild av vårdpersonal som har svårt att lämna det gamla synsättet på psykisk sjukdom bakom sig. Ett synsätt som borde ha blivit historia vid psykiatrireformen på 90-talet. En reform som ville normalisera de psykiskt funktionsnedsattas livsvillkor för att därmed öka deras möjlighet till gemenskap och delaktighet i samhället. Studien undersöker flera aspekter på attityderna där den mest påtagliga blir att patienternas mestadels har en negativ bild av sin sjukhusvistelse. Något som enligt Lilja kan tolkas som att de har utsatts för ett subtilt förtryck. Detta stöds av (H)järnkolls dikrimineringsstudie som vi publicerde i höstas. Där upplever hälften av de tillfrågade personerna med psyksisk sjukdom att de dikriminerats av personal på psykiatrin. Dock är det ännu fler som upplever sig diskriminerade av sin familj eller vänner. Två av tre döljer sin psykiska sjukdom för omgivningen. Med tanke på att en annan av kampanjens undersökningar visar att mer än varannan svensk har en familjemedlem eller nära vän med psykisk sjukdom är vi inte så många som kommer undan utan att vara diskriminerande. Kan vi förvänta oss att personer som har till yrke att vårda personer med psykisk sjukdom ska ha bättre attityder än oss själva?

Så här skriver Lars Lilja sin i sammanfattning:

Att förändra vårdarnas attityder är en långvarig samhällelig process som kräver inte bara reusurser i form av utbildning och handledning utan kanske främst utrymme för kontinuerlig diskussion och debatt. Grunden för förändring finns redan idag i psykiatrireformens ideala normaliseringsbegrepp. Kravet är dock att politiker och tjänstemän inom vård och omsorg börjar leva upp till lagens intentioner. Detta kräver dock att synen på psykisk sjukdom psykiskt handikapp måste förändras på samma sätt som till exempel synen på homosexuella ändrats från att de varit marginaliserade och levt i ett utanförskap, till att bli sedda som fullvärdiga samhällsmedborgare. För att bryta det strukturella maktmönstret behövs en total samhällelig attitydförändring. Endast en politisk förändring är inte tillräcklig.

Själv kan jag bara dra slutsatsen att det arbete vi gör i (H)järnkoll inte bara förbättrar attityder utan även kan leda till en bättre psykiatrisk vård. Att attitydförändring även innebär normalisering hade jag inte riktigt reflekterat över. Och då vill jag förtydliga att den normaliseringen skall innebära en acceptans mot en psykiskt sjuk persons levnadssätt. Inte att den psykiskt sjuke skall lära sig leva normalt som var det gamla och nu förlegade sättet att se på normalisering av psykiskt sjuka personer.

Normalt för en nazist

Med ett leende mungipan tittar den lilla pojken på mig från ett svartvitt fotografi. Hans blick är så lik min sons. Efter att bilden tagits blev han avklädd naken och gasad till döds av tysk vårdpersonal. Varför? Han hade blivit utgallrad tillsammans med andra som var psykiskt sjuka, funktionshindrade eller kroniskt sjuka. I den nazistiska ideologin hade de ingen plats. De var en börda, en skamfläck som som smutsade ner den friska ariska rasen.

Jag grät när jag stängde av TV:n. Samtidigt hörde jag sonens förnöjda hummande när han åter undersöker sin nya ställning till toaletten som ska hjälpa honom att hålla balansen. Pojken på bilden hade kunnat vara Hugo. Min son. Idag har demonstrationer ägt rum i vår huvudstad. Demonstranter som inte tar avstånd från den nazistiska läran. Vill de döda min son? Vill de klä av honom naken, stänga in honom i ett kaklat källarrum och låta honom kvävas till döds som om det vore självklart? Som om det vore normalt?

Vi talar mycket om normalisering. En normalisering som ska vara positiv för oss alla. Det är bra. Men vi får aldrig sluta att vara kritiska, aldrig sluta ifrågasätta vad som anses normalt för all normalisering är inte av godo.

Se dokumentären Läkarnas krig

En psykiaters tankar om begreppet normalt

Mikael Sandlund är inte bara psykiater, docent i socialpsykiatri och ofta anlitad av regeringen. Han är också pappa, make och en mycket intressant person som gav sig in i yrket för många år sedan fascinerad av det mystiska som händer i våra hjärnor. Jag har känt honom genom arbetet i nästan tio år och vi har vid flera tillfällen föreläst tillsammans. Jag har aldrig frågat honom om han fortfarande tycker att våra hjärnor är lika mystiska. Istället har jag bett honom om hjälp med att reda ut lite funderingar som jag har. Det första jag har bett honom att reflektera över är hur han ser på begreppet psykisk ohälsa och hur han ställer det mot tankarna om vad som är normalt.

Så här svarade Mikael:

Världshälsoorganisationen WHO har som kanske är bekant för många redan 1946 definierat hälsa som ett tillstånd av  ”fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande” (”Health is a state of complete physical, mental and social wellbeing and not merely the absence of illness or infirmity”) – och alltså inte enbart frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning. Lite senare gick man ut med parollen: ”health for all by the year of 2000!” (alla mänskor i hela världen skulle ha hälsa år 2000). Det hade vi ju inte. Och kommer knappast att ha år 2020 heller, eller 2040. Kritiken har varit stark mot en så högtsyftande definition av hälsa, och än starkare mot ett så orimligt mål som hälsa för alla år 2000.

Men egentligt är det inte alls så dumt att säga som WHO, tycker jag.

Hälsa-för-alla-målet är väl snarast att se som en 0-vision, på samma sätt som man kan ha som vision att ingen ska behöva dödas eller skadas allvarligt i trafiken, ingen ska dö av självmord osv. Det är ett mål mer i meningen ”reglerande princip”, dvs. inom de ramar vi har möjlighet att fatta beslut i viss riktning ska riktningen på dessa beslut vara sådan att den gynnar målet, går i målets riktning. Och eftersom det är bättre att ha hälsa än motsatsen, eftersom det är bättre att ha full funktion än motsatsen, är det ju svårt argumentera emot. Däremot måste man ju – apropå frågan om ‘vad som är normalt’, slå fast att det är normalt att inte vara vid full hälsa enligt WHO’s syn på saken. Knappast någon har väl alltid full hälsa i WHO’s mening. Inte jag i alla fall. Men jag kan ju ändå känna mig och ”objektivt sett” vara ganska så frisk.

Så detta är ju en aspekt på normalitet och hälsa – det är normalt att inte ha full hälsa.

Mer specifikt om brist på psykisk hälsa (=brist på psykiskt välbefinnande, enligt WHO) så måste man slå fast att det är fullständigt normalt (i betydelsen vanligt) att inte vara vid full psykisk hälsa hela tiden. Vissa perioder i livet innebär mycket stor risk för psykiskt illabefinnande – tonåren är kämpiga för många, att bli pensionär är en annan jobbig övergång i livet. Och inte är det alltid lätt i livets alla andra faser heller.

Däremot är det inte alla (men många!) som under ett normallångt liv någon gång eller flera gånger drabbas av psykisk sjukdom. Ångest- och depressionssjukdomarna är vanligast. Psykossjukdomarna är mindre vanliga, men oftast mer långvariga. En del är mer eller mindre påverkade av sin psykiska sjukdom under en stor del av livet. En undvikbar och bekämpansvärd orsak till att långvarigt vara begränsad av psykisk sjukdom är stigmat och diskrimineringen till följd av psykisk sjukdom. Det är det som (H)järnkoll vill bekriga.

När man som jag jobbar på psykiatrin och träffar personer som kommer till psykiatrin därför att de sökt själv, eller därför att någon distriktsläkare skrivit remiss hit, är den första frågeställningen att ta ställning till om personen i fråga har någon psykisk sjukdom. För att komma fram till det så lyssnar man efter symtom och man försöker få en bild av hur tidsförloppet ser ut (att vara nere efter en svår förlust eller andra belastningar är ohälsa, men inte sjukdom, är man fortsatt nere efter flera månader kanske det kan vara tecken på sjukdom). Minst lika viktigt är det dock att ta reda på hur begränsande problemet är för mänskan, i hennes eller hans vanliga liv. Hos de allra flesta av oss finns nämligen ett antal märkvärdigheter som skulle kunna vara sjukdomstecken eller symtom, men lever man bra trots dessa (ibland till och med med hjälp av dessa!) så är de ju inte tecken på sjukdom. Det är just på denna punkt som begreppet ”normal” blir intressant i psykiatrisk mening. Det fungerar nämligen inte att värdera eventuella symtom eller sjukdomstecken mot någon all-round normalnorm. Det som är ”normalt” för en 80-årig kvinna behöver inte vara det för en 18-årig kvinna. Det som är påtagligt försämrad funktion för den ena behöver inte vara det för den andra. ”Normalt” blir hela tiden normalt i relation till person, situation och plats. En 22-årig ensamstående man som sover hela söndagen, bara diskar i yttersta nödfall och tvättar sin tvätt kl 04 på efternatten, kan bete sig helt ”normalt”, medan det kan signalera funktionsnedsättning till följd av sjukdom om en lika gammal småbarnspappa plötsligt börjar göra likadant. Det är normalt att vara olika!

 Hälsningar, Mikael

Normalt gråfilter på världsdagen för psykisk hälsa

Idag är det The World Mental Health Day. Det firar jag med att göra två inlägg på samma dag. Hjärnkoll uppmärksammar dagen med att släppa en studie om upplevd diskriminering. 156 personer blivit intervjuade och här är några av resultaten.

  • 69 % rapporterar att man hemlighållit eller dolt sina psykiska problem för omgivningen.
  • 54 % upplever sig orättvist behandlade av sin familj och 35 % av sin partner.
  • 50 % tycker att de blivit orättvist behandlade när de gäller att få vänner eller behålla dem.
  • 47 % uttrycker att de blivit orättvist behandlade av personalen inom psykiatrin.
  • 79 % anser att de kunnat använda sin inre kraft och styrka för att handskas med stigma och diskriminering.

Jag är nu tvungen att ta reda på definitionen för diskriminering. Enligt Nationalencyklopedin är diskriminering att behandla vissa människor sämre än andra därför att de är annorlunda på något sätt. För att diskriminera behöver vi en uppfattning av vad vi tycker är normalt för att kunna identifiera det som är annorlunda. Begreppet normalt blir då väldigt viktigt eftersom konsekvenserna av diskriminering kan vara ödestigna. Vid psykisk ohälsa kan det innebära att en person som börjar må dåligt drar sig för att berätta och söka hjälp i rädsla för att bli diskriminerad och det kan resultera i långvarig psykisk ohälsa och i värsta fall leda till döden.

Detta är en av anledningarna till att jag ägnar tid åt att fundera över vad som är normalt och hur vi ser på varandra. Tolerans och acceptans är byggstenar i ett demokratiskt samhälle. Men hur kommer det sig att människan är så motsträvig när det gäller att riva de barriärer som finns? Har vi mycket att förlora på att se på våra medmänniskor utan gråfiltret av vad som är normalt eller inte? Eller har vi mycket att vinna?

Något vi har inte något vi är

Som nybakad instruktör i Första Hjälpen vid Psykisk ohälsa har jag nu haft min första kurs. En kurs som bygger på den australiensiska metoden MHFA (Mental Health First Aid) som vill komplettera L-ABC med kunskaper i hur man hanterar kristillstånd vid psykisk ohälsa samt hur man ger tidigt stöd innan kris uppstår (läs mer nedan*). Under kursen visar vi ett antal filmer producerade i Australien. Efter att ha visat en film där fyra personer berättat om hur de upplever sin schizofreni ber jag gruppen att kommentera. Det första som uttrycktes efter en stunds tystnad var hur lugnt och  ”normalt” personerna på filmen hade uppträtt. Detta är en insikt som är så viktig i samtalet kring psykisk sjukdom. Insikten att psykisk sjukdom precis som fysisk sjukdom är någonting man har och inte något som man är.

I det svåra sjukdomstillståndet är vi ofta påverkade i en sådan utsträckning av sjukdomen att det kan verka som om vår personlighet har förändrats eller till och med helt har tagits över. Men personligheten finns kvar och många anhöriga kan vittna om att när den som är sjuk återhämtat sig känns det som om personen har kommit tillbaka. Givetvis blir vi påverkade av den svåra händelse som förändrat hela vårt liv och detta förändrar och utvecklar oss precis som allt annat som händer oss. Men jag är ändå fortfarande den jag är. Det kan vara svårt att hitta sig själv igen just för att personligheten ofta blir påverkad av den psykiska sjukdomen och eventuell medicinering.  Men ändå finns det kvar en helt normalt tråkig liten svensson i oss alla som behöver äta och sova och bli omtyckt och ibland älskad.

 

*Första Hjälpen vid Psykisk ohälsa är en intensiv tolvtimmarskurs där vi konkret lär ut vad psykisk sjukdom är, vilken hjälp som finns att få och hur man på bästa sätt stöttar någon till denna hjälp. Just nu testas metoden i Sverige under ledning av Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP) och om den visar sig få lika bra resultat här som i Australien så är det upp till regeringen att besluta om detta ska erbjudas hela Sverige.

Ett normalt utanförskap

”Om alla människor skulle lära sig tolerera mera så skulle allas liv bli rikare. Vi skulle slippa gå omkring och vara rädda och hata. Det låter enkelt men är svårt.”

Elisabeth Ohlson Wallin i TV4 Nyhetsmorgon 110925

Det blev en söndagsmorgon att minnas. En kvinna som tryggt och säkert talade om utanförskap, intolerans och antisemitism i morgonsoffan. Elisabeth Ohlson Wallin är skaparen bakom Ecce Homo. Fotoutställningen som resulterade i dödshot, demonstrationer och en svensk debatt om yttrandefrihet, hädelse, kristendom och homosexualitet. Nu är hon aktuell med videoverket ”Det går aldrig över”. Verket handlar om judehat eller antisemitism där ett samtal med en överlevande blandas med historia och nutid i form av en musikvideo. Ställs ut i regi av Forum för levande historia.

Efter några minuter började jag tycka om Elisabeth Ohlson Wallin. Hon väckte en respekt hos mig med sitt sätt att tala utifrån sitt självupplevda utanförskap. Hon talade utan pekpinnar om varför ökad tolerans är så viktigt samtidigt som hon också förmedlade att det kan vara svårt att med öppet sinne möta det som man upplever som onormalt. Men en annan tanke väcktes också hos mig. Är utanförskapet alltid negativt? Kan det finnas ett värde i utanförskapet? Hur mycket av våra liv skapas inte i känslan av utanförskap? Innebär utanförskap en ökad kreativitet? Skapar känslan av att vara onormal kraft till förändring? Åter till den där frågan – Vem vill vara normal? Vi kanske behöver utanförskap i lagom mängd. Ett normalt utanförskap…