I påsk deltar jag i Tierps kommuns konstrunda Konst på Väg 2018. I en lada i Slada kommer du kunna se mina digitala teckningar i den verkliga världen. Du kommer också att få ta del av mitt jordnära fotograferande samt om allt faller på plats en och annan målning.
Hjärtligt välkommen till Slada ute på Hållnäshalvön i Norduppland!
I
skrivandets stund hänger några av mina bilder på väggarna i Gislaveds konsthall. Med anledning av detta blev jag uppringd av en journalist för en intervju. Mycket av samtalet kom att kretsa kring det faktum att jag har autism. Jag har inga problem att prata om detta och inte heller att det nämns i media men när jag såg rubriken i tidningen så började jag fundera.
”Så kommer Huldas autism till nytta” var rubriken på en ganska kort notis om min konst. Det ställde mig inför frågan om vad som är mest intressant med mig. Det faktum att jag är autistisk eller att jag är konstnär? Är det så att min konst blir bättre på grund av att jag har autism eller är det så att jag är konstnär på grund av att jag är autistisk?
Tidigare har jag stött på artiklar av forskaren och överläkaren i psykiatri Simon Kyaga som speciellt har intresserat sig för sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom. Vad jag förstår av det lilla som jag tagit del av verkar det finnas en viss koppling mellan psykisk sjukdom och kreativitet men den verkar inte helt solklar. Kopplingen mellan autism och kreativitet är ännu mindre tydlig. Ändå kan vi se både historiskt och i vår samtid många framstående kreativa personer som lyckats väl inom sina respektive områden. Men frågan är, skulle de gjort det även utan sitt psykiatriska eller neuropsykiatriska tillstånd?
Idag tog jag del av en föreläsning av Simon Kyaga där jag fastnade speciellt för en detalj. I samband med att han presenterade studier som visade på att personer med schizofreni behandlade information och drog slutsatser på ett annat sätt. Det verkar som om de filtrerar bort sådant som andra tar för givet och därmed kan få nya insikter som normalpopulationen inte kan se. Denna förmåga är dock inte bara en tillgång. Att alltid vara tvungen att ifrågasätta allting tar på krafterna.
”Men självklart är det så att om vi skulle ifrågasätta allting så kanske vi skulle komma på nya saker oftare.”
Simon Kyaga, forskare och överläkare i psykiatri, KI
Här börjar jag tänka att vi är något på spåren. Ett psykiatriskt eller neuropsykiatriskt tillstånd leder kanske inte per automatik till att någon blir mer kreativ men det kan ge en ingång till något nytt. Till något ingen tidigare sett. Till det där som driver mänskligheten framåt. Om vi tillåts synas och höras och inte tystas av fördomar, stigma och intolerans. För, som Kyaga avslutar sin föreläsning, så behöver vi mötas, öka toleransen, och förändra världen tillsammans.
Jag tror inte att min autism gör mig till en bättre konstnär men jag tror att det gör att jag kan se saker som andra inte ser. Och med lite tur och ett visst mått av skicklighet kanske jag kan förmedla det via min konst och få mänskligheten att ta ytterligare ett litet myrsteg mot en bättre värld.
”Så kommer Huldas autism till nytta” Värnamo nyheter maj 2017
Mina teckningar säljs i begränsad upplaga, signerade och numrerade av mig. Icke signerade reproduktioner kan förkomma. Kontakta mig via Kontakt för mer information.
Vissa av mina fotografier säljs även de i begränsad upplaga men många av mina fotografier kan köpas och laddas ner via Eyeem Market. Är du intresserad av att köpa en signerad bild så hör av dig via Kontakt.
Nu är det dags. Tio av mina digitala teckningar har tagit steget ut i den verkliga världen och skickats till Gislaveds konsthall. Själv stannar jag hemma pga sviktande hälsa. Det känns verkligen roligt att få visa upp mina verk utanför den digitala världen. Stort tack till Gislaveds konsthall och intendent Jonas Nilsson för inbjudan!
Information om presentationen den 10 – 28 maj
Ibland händer det. Att människor överraskar. Min son har autism och åker taxi till skolan. Chaufförerna har inte någon specifik kunskap vilket märks. Speciellt en av dem upplevde jag som butter och svår och jag hade inte några förhoppningar om någon större förståelse för mitt barns särskilda behov. Men så en morgon säger den buttre chauffören:
– Jag ska hämta upp ett annat barn idag och måste köra en annan väg. Hur går det för Hugo tror du?
Jag blev så ställd. Det är så sällan någon visar förståelse utan att man förklarat och bett om den. Så jag stammade fram det vanliga, det går nog bra, men insåg i samma stund att hans fråga var uppriktigt och så viktig att få ett korrekt svar så jag lade till:
– Bara du talar om tydligt för honom vad som kommer att hända och varför så blir det nog inga problem.
Han nickar kort och vänder sig till Hugo och börjar prata. Jag går upp mot huset igen, liksom skakande inombords, av upplevelsen av att bli visad förståelse utan att ha behövt be om den först…
– Neeej, säger Hugo med eftertryck. Samtidigt vrider han huvudet ryckigt åt höger sedan vrider han det med möda åt vänster och sedan tillbaka igen. Och så spricker han upp i ett leende. – Jag skakar på huvudet! Det gör man när man säger nej.
Hugo är sju år och har autism. Han har just börjat reflektera över hur andra gör när de uttrycker saker med kroppen. Det är fantastisk intressant att följa hans utveckling. Jag kan inte låta bli att le när han sedan försöker ge sig på att nicka. Det är svårare. Han tittar upp, lutar huvudet bakåt, han gapar, tittar ner och hakan rör sig hackigt ner mot bröstet. Nästan allting är svårare för Hugo och jag känner igen mig. Hugo har det svårare än vad jag hade det som barn men ändå så har vi så mycket likheter. Jag känner igen mödan och medvetenheten i varje rörelse. Svårigheten att få kroppen att göra som man vill. Att inget kommer av sig själv. Allting måste läras in. Och ja, jag har också studerat andra för att ta reda på hur man gör… hur man är så där som alla andra. För det lönar sig. Livet blir lite lättare om man passar in men samtidigt har det ett pris. Att alltid vara på alerten för att kunna kontrollera varje rörelse, varje uttryck och varje känsla tar på krafterna. Och det är inte alltid roligt.
Sedan jag i höstas insåg att även jag lever med autismspektrumtillstånd har jag fått många insikter om mig själv. En hel del av dem var smärtsamma men det väckte också en förståelse för mig själv, min omgivning och min son. I väntan på min utredning utforskar jag denna sida av mig själv och är (i skrivandets stund) faktiskt ganska stolt över vad jag åstadkommit i livet trots mina svårigheter. Jag hoppas innerligt att jag ska kunna ge min son en bra start i livet där jag kan skicka med honom så många som möjligt av mina strategier. Samtidigt vet jag, att Hugo förmodligen har det lika svår som jag att ta till sig andras råd och tips. Så för att öka chanserna att kunna förmedla strategierna har jag bestämt mig för att sätta ord på dem och dela dem här i denna blogg. För kanske någon annan också kan ha nytta av dem? Kanske…
Vad konstigt det blev. Livet. Jag trodde jag hade koll på allt och så plötsligt rycktes det bort och jag befann mig åter i fritt fall. Men nu vet jag en sak. Varför jag startade denna blogg. Varför jag alltid har funderat så mycket på vad normalt är, egentligen.
För snart trettio år sedan, när jag var tretton år, kom depressionen för första gången. Jag förstod inte vad det var. Ingen hade talat om att man kan må så dåligt att man inte längre vill leva. Livet hade blivit så svårt. Mänskligheten så svår att förstå. Och det gick inte över. Tio år senare fick jag en diagnos. Jag fick veta att jag var bipolär. Det som förr kallades manodepressivitet.
Då börjades ett arbete. Att göra mig så normal som möjligt. Mediciner sas det, skulle hjälpa mig att kunna leva ett ganska normalt liv. Jag fick många mediciner. Det funkade inte. Jag blev inte normal i alla fall.
Jag slutade med medicinerna. Började se mig omkring. Hur gör alla andra för att kunna leva i den här världen? Hur gör de för att hålla depressioner och ångest borta? Kan jag göra det? Leva i den här världen och vara en del av mänskligheten utan depressioner och ångest?
Jag bestämde mig för att acceptera min bipolära sjukdom och hitta sätt att förhålla mig till den. Sätt att leva med den utan att den skulle tvinga mig med i sin berg- och dalbana. Jag blev bra på det. Att analysera mig själv, mitt beteende, mina tankar och mina känslor. Sedan ändrade jag på mig själv. Flyttade om, plockade bort och plockade fram. Det fungerade. Jag fick nästan tio år. Tio år av normalitet. Trodde jag…
För några månader sedan kom insikten. En insikt som slog mig så hårt att jag började skaka. Tanken hade aldrig slagit mig förut. Aldrig ens snuddat vid mitt medvetande. Men nu stod det så klart. Och allting började falla på plats. Ju mer jag läste på desto säkrare blev jag. Psykologen som jag gått hos i två år tog sig för pannan och sa ”Nu börjar jag tvivla på mig själv. Varför har jag inte sett det här?”. Plötsligt fick jag en förklaring på varför jag aldrig känt mig som en del av mänskligheten. Jag är inte bipolär. Jag har aspergers syndrom. Ett autismspektrumtillstånd. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Sakta har jag börjat inse att min strävan efter normalitet började redan som liten flicka. Mitt analyserande av mig själv och människor omkring mig var inget som jag började med som 27-åring. Jag hade gjort det hela mitt liv. På det viset hade jag blivit bra på att kompensera för det som var annorlunda med mig. Det jag tänkte var onormalt. Men priset jag fick betala för att ständigt analysera, gömma undan, anpassa och gräva ner var depressionerna och ångesten. Något som höll på att kosta mig livet.
Vad är normalt, egentligen? Det är en uppriktig undran från en som aldrig har upplevt känslan av att höra till, vara en del av eller förstå mänskligheten.
När rektorn frågade mig varför vi hade beslutat oss att ansöka om plats i grundsärskolan för vår son svarade jag snabbt och spontant ”Ingen förälder borde behöva ta ett sådant beslut”. Att välja att segregera sitt eget barn gör ont ända in i benmärgen. Men just nu känns detta val som det rätta för Hugo. Samtidigt känns det helt fel.
Ända sedan Hugo föddes har jag funderat över vad som är bra och dåliga, rätt och fel beslut när det gäller att skapa de bästa förutsättningarna för att han ska ha möjlighet att utvecklas på bästa sätt. Skolform är i detta sammanhang ett mycket viktigt beslut. Hugo föddes extremt tidigt och tillhör den första generationen så tidigt födda som vårdades med den nya formen av neonatalvård. En vård som innebar högre överlevnad och mindre svåra funktionsnedsättningar. Hugo fick ändå en släng av både motoriska och mentala nedsättningar. Detta gör att han inte följer den utvecklingskurva som de flesta barn följer. Den kurva som sätter normen för vårt skolsystem. Samtidigt verkar det som om Hugo inte heller följer den utveckling som fullgångna barn med samma diagnoser brukar ha. Till exempel har han ett arbetsminne i nivå med jämnåriga vilket man inte brukar ha vid utvecklingsstörning. På något underligt sätt är Hugo onormal på ett onormalt sätt. Här tänker jag mig ordet onormal med betydelsen att inte följa normen.
Efter att gjort lite efterforskningar om de senaste kring den här gruppen extremt tidigt födda inser jag att Hugo inte alls är onormal. Utan helt normal för just den gruppen barn. Samtidigt konstateras det att man vet alldeles för lite om hjärnans utveckling och påverkan av att vara extremt tidigt född. Hur ska man då kunna veta vilka val som är de bästa för just Hugo? Kanske det är det sämsta vi kan göra? Att välja en skolform som så klart och tydligt talar om för alla, även Hugo, att någonting är annorlunda med dig. Du skiljer dig så mycket från de flesta andra att du har fått en helt egen skolform. En skolform som, vad jag förstår, de flesta andra länder har lagt ner…
http://www.dn.se/debatt/sverige-behover-ingen-sarskola/
Det är fler föräldrar som grubblar:
http://ettnyttliv.wordpress.com/2013/01/20/skola-alternativt-sarskola/
Kanske det är onödigt att vända ut och in på begreppet normal? Kanske är det bara jag som lider av att inte få tala om vad de konsekvenser som våra normer skapar? Men ju mer jag vänder och vrider på mig i livet desto mer upplever jag att detta är något som påverkar oss i så stor utsträckning att det inte får sopas under mattan. Normer finns och har alltid funnits. Vi har alltid sett på varandra utifrån vår egen norm om vad som är normalt eller inte. Jag tror inte vi kommer att sluta med det. Men jag är övertygad om att vi kan vidga dessa normer. Och det enda sättet att göra det är att leva tillsammans. Tillsammans oavsett var på normalfördelningskurvan vi befinner oss. Ändå placerar jag nu min egen son i särskolan…
-Bla bla bla samverkan bla bla bla gränsöverskridande bla bla bla… Kvinnan i vit blus och en liten grön scarfs låter som det brukar. Många fina ord men utan riktig udd eller substans och framförallt med ett avstånd på många mil till de personer hennes verksamhet verkligen berör. -Bla bla bla vi ska arbeta normkritiskt bla bla bla… Vad sa hon nu? Normkritskt, intressant, nu vill jag lyssna men hon kom aldrig till vad detta arbetssätt skulle innebära…
Nu har jag läst på. Det var skolans värld som stod för det mesta av materialet tätt följt av RSFL och de politiska partierna. Där talas det om normkritisk pedagogik. En pedagogik som vill sätta fokus på det som skapar normer i vårt samhälle i motsats till att fokusera på de personer som inte följer normen. Att fokusera och lyfta fram personer som inte följer normen i syfte att öka toleransen mot dessa kallas toleranspedagogik. Det kan innebära att jag ställer mig upp och berättar om min avvikelse och hur det påverkar mitt liv samtidigt som jag visar att jag inte är så annorlunda i övrigt. Detta ger mina åhörare möjlighet att öka sin tolerans gentemot mig men det ifrågasätter inte de normer som orsakat intoleransen.
Att arbeta normkritiskt innebär att man fokuserar på de fördelar som finns med att följa normen istället för att ha fokus på avvikelserna. Att följa en norm innebär oftast en ökad makt. Jag har i större utsträckning möjlighet att göra min röst hörd och ta mig in i sammanhag där beslut tas om jag håller mig inom de rådande normerna. I det normkritiska arbetet ska jag alltid ifrågasätta varför jag tänker som jag gör i en viss fråga och på det viset granska min egen position i förhållande till olika normer. Detta arbetsätt ger oss möjlighet att komma åt problemet med de normer som inte gangnar vårt samhälle utan utestänger människor och skapar onödigt lidande. Diskriminering handlar sällan om illvilja utan brist på normkritiskt tänkande och, om jag fick välja, skulle jag då vilja vara tolererad eller normal?
Normkritisk pedagogik |Wikipedia
Hej normkritik! | Lärarnas tidning
