Vad är normalt, egentligen? Nu vet jag varför…

Vad konstigt det blev. Livet. Jag trodde jag hade koll på allt och så plötsligt rycktes det bort och jag befann mig åter i fritt fall. Men nu vet jag en sak. Varför jag startade denna blogg. Varför jag alltid har funderat så mycket på vad normalt är, egentligen.

För snart trettio år sedan, när jag var tretton år, kom depressionen för första gången. Jag förstod inte vad det var. Ingen hade talat om att man kan må så dåligt att man inte längre vill leva. Livet hade blivit så svårt. Mänskligheten så svår att förstå. Och det gick inte över. Tio år senare fick jag en diagnos. Jag fick veta att jag var bipolär. Det som förr kallades manodepressivitet.

Då börjades ett arbete. Att göra mig så normal som möjligt. Mediciner sas det, skulle hjälpa mig att kunna leva ett ganska normalt liv. Jag fick många mediciner. Det funkade inte. Jag blev inte normal i alla fall.

Jag slutade med medicinerna. Började se mig omkring. Hur gör alla andra för att kunna leva i den här världen? Hur gör de för att hålla depressioner och ångest borta? Kan jag göra det? Leva i den här världen och vara en del av mänskligheten utan depressioner och ångest?

Jag bestämde mig för att acceptera min bipolära sjukdom och hitta sätt att förhålla mig till den. Sätt att leva med den utan att den skulle tvinga mig med i sin berg- och dalbana. Jag blev bra på det. Att analysera mig själv, mitt beteende, mina tankar och mina känslor. Sedan ändrade jag på mig själv. Flyttade om, plockade bort och plockade fram. Det fungerade. Jag fick nästan tio år. Tio år av normalitet. Trodde jag…

För några månader sedan kom insikten. En insikt som slog mig så hårt att jag började skaka. Tanken hade aldrig slagit mig förut. Aldrig ens snuddat vid mitt medvetande. Men nu stod det så klart. Och allting började falla på plats. Ju mer jag läste på desto säkrare blev jag. Psykologen som jag gått hos i två år tog sig för pannan och sa ”Nu börjar jag tvivla på mig själv. Varför har jag inte sett det här?”. Plötsligt fick jag en förklaring på varför jag aldrig känt mig som en del av mänskligheten. Jag är inte bipolär. Jag har aspergers syndrom. Ett autismspektrumtillstånd. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Sakta har jag börjat inse att min strävan efter normalitet började redan som liten flicka. Mitt analyserande av mig själv och människor omkring mig var inget som jag började med som 27-åring. Jag hade gjort det hela mitt liv. På det viset hade jag blivit bra på att kompensera för det som var annorlunda med mig. Det jag tänkte var onormalt. Men priset jag fick betala för att ständigt analysera, gömma undan, anpassa och gräva ner var depressionerna och ångesten. Något som höll på att kosta mig livet.

Vad är normalt, egentligen? Det är en uppriktig undran från en som aldrig har upplevt känslan av att höra till, vara en del av eller förstå mänskligheten.

 

 

Ett normalt utanförskap

”Om alla människor skulle lära sig tolerera mera så skulle allas liv bli rikare. Vi skulle slippa gå omkring och vara rädda och hata. Det låter enkelt men är svårt.”

Elisabeth Ohlson Wallin i TV4 Nyhetsmorgon 110925

Det blev en söndagsmorgon att minnas. En kvinna som tryggt och säkert talade om utanförskap, intolerans och antisemitism i morgonsoffan. Elisabeth Ohlson Wallin är skaparen bakom Ecce Homo. Fotoutställningen som resulterade i dödshot, demonstrationer och en svensk debatt om yttrandefrihet, hädelse, kristendom och homosexualitet. Nu är hon aktuell med videoverket ”Det går aldrig över”. Verket handlar om judehat eller antisemitism där ett samtal med en överlevande blandas med historia och nutid i form av en musikvideo. Ställs ut i regi av Forum för levande historia.

Efter några minuter började jag tycka om Elisabeth Ohlson Wallin. Hon väckte en respekt hos mig med sitt sätt att tala utifrån sitt självupplevda utanförskap. Hon talade utan pekpinnar om varför ökad tolerans är så viktigt samtidigt som hon också förmedlade att det kan vara svårt att med öppet sinne möta det som man upplever som onormalt. Men en annan tanke väcktes också hos mig. Är utanförskapet alltid negativt? Kan det finnas ett värde i utanförskapet? Hur mycket av våra liv skapas inte i känslan av utanförskap? Innebär utanförskap en ökad kreativitet? Skapar känslan av att vara onormal kraft till förändring? Åter till den där frågan – Vem vill vara normal? Vi kanske behöver utanförskap i lagom mängd. Ett normalt utanförskap…