En onormal normal kreativitet

ITre av mina verk på väggen i Gislaveds konsthall skrivandets stund hänger några av mina bilder på väggarna i Gislaveds konsthall. Med anledning av detta blev jag uppringd av en journalist för en intervju. Mycket av samtalet kom att kretsa kring det faktum att jag har autism. Jag har inga problem att prata om detta och inte heller att det nämns i media men när jag såg rubriken i tidningen så började jag fundera.

”Så kommer Huldas autism till nytta” var rubriken på en ganska kort notis om min konst. Det ställde mig inför frågan om vad som är mest intressant med mig. Det faktum att jag är autistisk eller att jag är konstnär? Är det så att min konst blir bättre på grund av att jag har autism eller är det så att jag är konstnär på grund av att jag är autistisk?

Tidigare har jag stött på artiklar av forskaren och överläkaren i psykiatri Simon Kyaga som speciellt har intresserat sig för sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom. Vad jag förstår av det lilla som jag tagit del av verkar det finnas en viss koppling mellan psykisk sjukdom och kreativitet men den verkar inte helt solklar. Kopplingen mellan autism och kreativitet är ännu mindre tydlig. Ändå kan vi se både historiskt och i vår samtid många framstående kreativa personer som lyckats väl inom sina respektive områden. Men frågan är, skulle de gjort det även utan sitt psykiatriska eller neuropsykiatriska tillstånd?

Idag tog jag del av en föreläsning av Simon Kyaga där jag fastnade speciellt för en detalj. I samband med att han presenterade studier som visade på att personer med schizofreni behandlade information och drog slutsatser på ett annat sätt. Det verkar som om de filtrerar bort sådant som andra tar för givet och därmed kan få nya insikter som normalpopulationen inte kan se. Denna förmåga är dock inte bara en tillgång. Att alltid vara tvungen att ifrågasätta allting tar på krafterna.

 

”Men självklart är det så att om vi skulle ifrågasätta allting så kanske vi skulle komma på nya saker oftare.”

Simon Kyaga, forskare och överläkare i psykiatri, KI

 

Här börjar jag tänka att vi är något på spåren. Ett psykiatriskt eller neuropsykiatriskt tillstånd leder kanske inte per automatik till att någon blir mer kreativ men det kan ge en ingång till något nytt. Till något ingen tidigare sett. Till det där som driver mänskligheten framåt. Om vi tillåts synas och höras och inte tystas av fördomar, stigma och intolerans. För, som Kyaga avslutar sin föreläsning, så behöver vi mötas, öka toleransen, och förändra världen tillsammans.

Jag tror inte att min autism gör mig till en bättre konstnär men jag tror att det gör att jag kan se saker som andra inte ser. Och med lite tur och ett visst mått av skicklighet kanske jag kan förmedla det via min konst och få mänskligheten att ta ytterligare ett litet myrsteg mot en bättre värld.

”Så kommer Huldas autism till nytta” Värnamo nyheter maj 2017

UR Samtiden – Klok på alla sätt och vis, Simon Kyaga

Simon Kyagas avhandling CREATIVITY AND PSYCHOPATHOLOGY

Övernaturligt och onormalt

Under den gångna veckan har vår lilla by i Lappland invaderats av tusentals pingstvänner. Ett årligt återkommande arrangemang kallat Lappis.  Jag sitter på verandan och ser strömmen av människor i alla åldrar som vandrar fram och tillbaka på byavägen mellan mötestält och husvagnar. Det får mig att förundras över religionen. Det där att tro på något övernaturlig eller för den delen något onormalt. I tonåren var jag själv djupt troende och vandrade mellan mötestälten. Jag upplevde ett starkt behov av tron på något som var större än mig själv. Något som kunde förklara min existens och som gav mig en identitet. Idag har jag funnit andra sätt att se på livet och upplever det som jag tidigare trodde var sanning som en saga som inte ger några svar men kanske lite goda råd.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade land. Innebär det att vi inte är intresserade av det övernaturliga eller onormala? Jag tror att vi bara har riktat detta intresse någon annanstans. En snabb överblick av tv-tablån ger en tydlig bild av att svensken är intresserad av det som vi kallar onormalt. Vi tittar på enorma mängder tv-serier om bestialiska mord och sadistiskt våld. Vi fascineras av extrema samlare, folk som slutat städa sina hem eller lever lyxliv. Vem vill se tv-program om helt normala personer som gör helt normala saker? För visst finns det något som är normalt?