Publicerat

En onormal normal kreativitet

ITre av mina verk på väggen i Gislaveds konsthall skrivandets stund hänger några av mina bilder på väggarna i Gislaveds konsthall. Med anledning av detta blev jag uppringd av en journalist för en intervju. Mycket av samtalet kom att kretsa kring det faktum att jag har autism. Jag har inga problem att prata om detta och inte heller att det nämns i media men när jag såg rubriken i tidningen så började jag fundera.

”Så kommer Huldas autism till nytta” var rubriken på en ganska kort notis om min konst. Det ställde mig inför frågan om vad som är mest intressant med mig. Det faktum att jag är autistisk eller att jag är konstnär? Är det så att min konst blir bättre på grund av att jag har autism eller är det så att jag är konstnär på grund av att jag är autistisk?

Tidigare har jag stött på artiklar av forskaren och överläkaren i psykiatri Simon Kyaga som speciellt har intresserat sig för sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom. Vad jag förstår av det lilla som jag tagit del av verkar det finnas en viss koppling mellan psykisk sjukdom och kreativitet men den verkar inte helt solklar. Kopplingen mellan autism och kreativitet är ännu mindre tydlig. Ändå kan vi se både historiskt och i vår samtid många framstående kreativa personer som lyckats väl inom sina respektive områden. Men frågan är, skulle de gjort det även utan sitt psykiatriska eller neuropsykiatriska tillstånd?

Idag tog jag del av en föreläsning av Simon Kyaga där jag fastnade speciellt för en detalj. I samband med att han presenterade studier som visade på att personer med schizofreni behandlade information och drog slutsatser på ett annat sätt. Det verkar som om de filtrerar bort sådant som andra tar för givet och därmed kan få nya insikter som normalpopulationen inte kan se. Denna förmåga är dock inte bara en tillgång. Att alltid vara tvungen att ifrågasätta allting tar på krafterna.

 

”Men självklart är det så att om vi skulle ifrågasätta allting så kanske vi skulle komma på nya saker oftare.”

Simon Kyaga, forskare och överläkare i psykiatri, KI

 

Här börjar jag tänka att vi är något på spåren. Ett psykiatriskt eller neuropsykiatriskt tillstånd leder kanske inte per automatik till att någon blir mer kreativ men det kan ge en ingång till något nytt. Till något ingen tidigare sett. Till det där som driver mänskligheten framåt. Om vi tillåts synas och höras och inte tystas av fördomar, stigma och intolerans. För, som Kyaga avslutar sin föreläsning, så behöver vi mötas, öka toleransen, och förändra världen tillsammans.

Jag tror inte att min autism gör mig till en bättre konstnär men jag tror att det gör att jag kan se saker som andra inte ser. Och med lite tur och ett visst mått av skicklighet kanske jag kan förmedla det via min konst och få mänskligheten att ta ytterligare ett litet myrsteg mot en bättre värld.

”Så kommer Huldas autism till nytta” Värnamo nyheter maj 2017

UR Samtiden – Klok på alla sätt och vis, Simon Kyaga

Simon Kyagas avhandling CREATIVITY AND PSYCHOPATHOLOGY

Publicerat

Att få livet att fungera med Autism

– Neeej, säger Hugo med eftertryck. Samtidigt vrider han huvudet ryckigt åt höger sedan vrider han det med möda åt vänster och sedan tillbaka igen. Och så spricker han upp i ett leende. – Jag skakar på huvudet! Det gör man när man säger nej.

Hugo är sju år och har autism. Han har just börjat reflektera över hur andra gör när de uttrycker saker med kroppen. Det är fantastisk intressant att följa hans utveckling. Jag kan inte låta bli att le när han sedan försöker ge sig på att nicka. Det är svårare. Han tittar upp, lutar huvudet bakåt, han gapar, tittar ner och hakan rör sig hackigt ner mot bröstet. Nästan allting är svårare för Hugo och jag känner igen mig. Hugo har det svårare än vad jag hade det som barn men ändå så har vi så mycket likheter. Jag känner igen mödan och medvetenheten i varje rörelse. Svårigheten att få kroppen att göra som man vill. Att inget kommer av sig själv. Allting måste läras in. Och ja, jag har också studerat andra för att ta reda på hur man gör… hur man är så där som alla andra. För det lönar sig. Livet blir lite lättare om man passar in men samtidigt har det ett pris. Att alltid vara på alerten för att kunna kontrollera varje rörelse, varje uttryck och varje känsla tar på krafterna. Och det är inte alltid roligt.

Sedan jag i höstas insåg att även jag lever med autismspektrumtillstånd har jag fått många insikter om mig själv. En hel del av dem var smärtsamma men det väckte också en förståelse för mig själv, min omgivning och min son. I väntan på min utredning utforskar jag denna sida av mig själv och är (i skrivandets stund) faktiskt ganska stolt över vad jag åstadkommit i livet trots mina svårigheter. Jag hoppas innerligt att jag ska kunna ge min son en bra start i livet där jag kan skicka med honom så många som möjligt av mina strategier. Samtidigt vet jag, att Hugo förmodligen har det lika svår som jag att ta till sig andras råd och tips. Så för att öka chanserna att kunna förmedla strategierna har jag bestämt mig för att sätta ord på dem och dela dem här i denna blogg. För kanske någon annan också kan ha nytta av dem? Kanske…

Publicerat

Vad är normalt, egentligen? Nu vet jag varför…

Vad konstigt det blev. Livet. Jag trodde jag hade koll på allt och så plötsligt rycktes det bort och jag befann mig åter i fritt fall. Men nu vet jag en sak. Varför jag startade denna blogg. Varför jag alltid har funderat så mycket på vad normalt är, egentligen.

För snart trettio år sedan, när jag var tretton år, kom depressionen för första gången. Jag förstod inte vad det var. Ingen hade talat om att man kan må så dåligt att man inte längre vill leva. Livet hade blivit så svårt. Mänskligheten så svår att förstå. Och det gick inte över. Tio år senare fick jag en diagnos. Jag fick veta att jag var bipolär. Det som förr kallades manodepressivitet.

Då börjades ett arbete. Att göra mig så normal som möjligt. Mediciner sas det, skulle hjälpa mig att kunna leva ett ganska normalt liv. Jag fick många mediciner. Det funkade inte. Jag blev inte normal i alla fall.

Jag slutade med medicinerna. Började se mig omkring. Hur gör alla andra för att kunna leva i den här världen? Hur gör de för att hålla depressioner och ångest borta? Kan jag göra det? Leva i den här världen och vara en del av mänskligheten utan depressioner och ångest?

Jag bestämde mig för att acceptera min bipolära sjukdom och hitta sätt att förhålla mig till den. Sätt att leva med den utan att den skulle tvinga mig med i sin berg- och dalbana. Jag blev bra på det. Att analysera mig själv, mitt beteende, mina tankar och mina känslor. Sedan ändrade jag på mig själv. Flyttade om, plockade bort och plockade fram. Det fungerade. Jag fick nästan tio år. Tio år av normalitet. Trodde jag…

För några månader sedan kom insikten. En insikt som slog mig så hårt att jag började skaka. Tanken hade aldrig slagit mig förut. Aldrig ens snuddat vid mitt medvetande. Men nu stod det så klart. Och allting började falla på plats. Ju mer jag läste på desto säkrare blev jag. Psykologen som jag gått hos i två år tog sig för pannan och sa ”Nu börjar jag tvivla på mig själv. Varför har jag inte sett det här?”. Plötsligt fick jag en förklaring på varför jag aldrig känt mig som en del av mänskligheten. Jag är inte bipolär. Jag har aspergers syndrom. Ett autismspektrumtillstånd. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Sakta har jag börjat inse att min strävan efter normalitet började redan som liten flicka. Mitt analyserande av mig själv och människor omkring mig var inget som jag började med som 27-åring. Jag hade gjort det hela mitt liv. På det viset hade jag blivit bra på att kompensera för det som var annorlunda med mig. Det jag tänkte var onormalt. Men priset jag fick betala för att ständigt analysera, gömma undan, anpassa och gräva ner var depressionerna och ångesten. Något som höll på att kosta mig livet.

Vad är normalt, egentligen? Det är en uppriktig undran från en som aldrig har upplevt känslan av att höra till, vara en del av eller förstå mänskligheten.