Normalt gråfilter på världsdagen för psykisk hälsa

Idag är det The World Mental Health Day. Det firar jag med att göra två inlägg på samma dag. Hjärnkoll uppmärksammar dagen med att släppa en studie om upplevd diskriminering. 156 personer blivit intervjuade och här är några av resultaten.

  • 69 % rapporterar att man hemlighållit eller dolt sina psykiska problem för omgivningen.
  • 54 % upplever sig orättvist behandlade av sin familj och 35 % av sin partner.
  • 50 % tycker att de blivit orättvist behandlade när de gäller att få vänner eller behålla dem.
  • 47 % uttrycker att de blivit orättvist behandlade av personalen inom psykiatrin.
  • 79 % anser att de kunnat använda sin inre kraft och styrka för att handskas med stigma och diskriminering.

Jag är nu tvungen att ta reda på definitionen för diskriminering. Enligt Nationalencyklopedin är diskriminering att behandla vissa människor sämre än andra därför att de är annorlunda på något sätt. För att diskriminera behöver vi en uppfattning av vad vi tycker är normalt för att kunna identifiera det som är annorlunda. Begreppet normalt blir då väldigt viktigt eftersom konsekvenserna av diskriminering kan vara ödestigna. Vid psykisk ohälsa kan det innebära att en person som börjar må dåligt drar sig för att berätta och söka hjälp i rädsla för att bli diskriminerad och det kan resultera i långvarig psykisk ohälsa och i värsta fall leda till döden.

Detta är en av anledningarna till att jag ägnar tid åt att fundera över vad som är normalt och hur vi ser på varandra. Tolerans och acceptans är byggstenar i ett demokratiskt samhälle. Men hur kommer det sig att människan är så motsträvig när det gäller att riva de barriärer som finns? Har vi mycket att förlora på att se på våra medmänniskor utan gråfiltret av vad som är normalt eller inte? Eller har vi mycket att vinna?

Något vi har inte något vi är

Som nybakad instruktör i Första Hjälpen vid Psykisk ohälsa har jag nu haft min första kurs. En kurs som bygger på den australiensiska metoden MHFA (Mental Health First Aid) som vill komplettera L-ABC med kunskaper i hur man hanterar kristillstånd vid psykisk ohälsa samt hur man ger tidigt stöd innan kris uppstår (läs mer nedan*). Under kursen visar vi ett antal filmer producerade i Australien. Efter att ha visat en film där fyra personer berättat om hur de upplever sin schizofreni ber jag gruppen att kommentera. Det första som uttrycktes efter en stunds tystnad var hur lugnt och  ”normalt” personerna på filmen hade uppträtt. Detta är en insikt som är så viktig i samtalet kring psykisk sjukdom. Insikten att psykisk sjukdom precis som fysisk sjukdom är någonting man har och inte något som man är.

I det svåra sjukdomstillståndet är vi ofta påverkade i en sådan utsträckning av sjukdomen att det kan verka som om vår personlighet har förändrats eller till och med helt har tagits över. Men personligheten finns kvar och många anhöriga kan vittna om att när den som är sjuk återhämtat sig känns det som om personen har kommit tillbaka. Givetvis blir vi påverkade av den svåra händelse som förändrat hela vårt liv och detta förändrar och utvecklar oss precis som allt annat som händer oss. Men jag är ändå fortfarande den jag är. Det kan vara svårt att hitta sig själv igen just för att personligheten ofta blir påverkad av den psykiska sjukdomen och eventuell medicinering.  Men ändå finns det kvar en helt normalt tråkig liten svensson i oss alla som behöver äta och sova och bli omtyckt och ibland älskad.

 

*Första Hjälpen vid Psykisk ohälsa är en intensiv tolvtimmarskurs där vi konkret lär ut vad psykisk sjukdom är, vilken hjälp som finns att få och hur man på bästa sätt stöttar någon till denna hjälp. Just nu testas metoden i Sverige under ledning av Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP) och om den visar sig få lika bra resultat här som i Australien så är det upp till regeringen att besluta om detta ska erbjudas hela Sverige.

Ett normalt utanförskap

”Om alla människor skulle lära sig tolerera mera så skulle allas liv bli rikare. Vi skulle slippa gå omkring och vara rädda och hata. Det låter enkelt men är svårt.”

Elisabeth Ohlson Wallin i TV4 Nyhetsmorgon 110925

Det blev en söndagsmorgon att minnas. En kvinna som tryggt och säkert talade om utanförskap, intolerans och antisemitism i morgonsoffan. Elisabeth Ohlson Wallin är skaparen bakom Ecce Homo. Fotoutställningen som resulterade i dödshot, demonstrationer och en svensk debatt om yttrandefrihet, hädelse, kristendom och homosexualitet. Nu är hon aktuell med videoverket ”Det går aldrig över”. Verket handlar om judehat eller antisemitism där ett samtal med en överlevande blandas med historia och nutid i form av en musikvideo. Ställs ut i regi av Forum för levande historia.

Efter några minuter började jag tycka om Elisabeth Ohlson Wallin. Hon väckte en respekt hos mig med sitt sätt att tala utifrån sitt självupplevda utanförskap. Hon talade utan pekpinnar om varför ökad tolerans är så viktigt samtidigt som hon också förmedlade att det kan vara svårt att med öppet sinne möta det som man upplever som onormalt. Men en annan tanke väcktes också hos mig. Är utanförskapet alltid negativt? Kan det finnas ett värde i utanförskapet? Hur mycket av våra liv skapas inte i känslan av utanförskap? Innebär utanförskap en ökad kreativitet? Skapar känslan av att vara onormal kraft till förändring? Åter till den där frågan – Vem vill vara normal? Vi kanske behöver utanförskap i lagom mängd. Ett normalt utanförskap…

Ifrågasatt studie, vad är normalt?

Kampanjen Hjärnkoll uppmärksammade igår en stor studie av psykisk ohälsa i Europa. Studien säger är nästan 4 av 10 européer har problem med sin psykiska hälsa. Alltså att nästan 40 % av Europas befolkning har psykisk ohälsa. Hjärnkoll skrev om detta på sin facebooksida med anledning av att studien ifrågasätts på grund av sin vidd i vilka diagnoser och tillstånd som har räknats som psykisk ohälsa. Bland annat har man tagit med diagnoser som narkolepsi och sömnapné så väl som sömnsvårigheter och sorg.

Spontant kan jag känna att det är resursslöseri att genomföra en så stor studie utan att först tydligt klargöra vad som faktiskt är psykisk ohälsa och var gränsen mellan psykisk ohälsa och hälsa går. Men helt klart är ju att det inte bara är jag som är förbryllad över begreppen när det gäller vad som är normalt när det kommer till vårt psyke.

Till Sveriges radios inslag om studien

Fråga någon som vet

I mitt sökande om vad som är normalt har jag hängt upp mig på begreppet psykisk ohälsa. Jag anser att ett begrepp ska ha en tydlig definition annars mister det sin betydelse för mig och blir mindre eller inte alls användbart. Jag har inte hittat någon officiell definition av psykisk ohälsa (se tidigare inlägg). En sökning på Wikipedia dirigerades om till begreppet psykisk störning, en, så vitt jag vet, term för en begränsad form av psykisk ohälsa. Anledningen till att jag funderar över detta är att psykisk ohälsa är starkt stigmatiserat. Något som pekar på att människor har en uppfattning om att psykisk ohälsa är något skamfyllt och avvikande som inte borde finnas eller gömmas undan. Därför vill jag undersöka gränsen för vad som upplevs som en normal psykisk hälsa eller ohälsa och när den blir onormal.  Jag ska fråga Mikael Sandlund, psykiater och docent i socialpsykiatri, hur han ser på begreppet psykisk ohälsa och vad som egentligen är normalt…

Övernaturligt och onormalt

Under den gångna veckan har vår lilla by i Lappland invaderats av tusentals pingstvänner. Ett årligt återkommande arrangemang kallat Lappis.  Jag sitter på verandan och ser strömmen av människor i alla åldrar som vandrar fram och tillbaka på byavägen mellan mötestält och husvagnar. Det får mig att förundras över religionen. Det där att tro på något övernaturlig eller för den delen något onormalt. I tonåren var jag själv djupt troende och vandrade mellan mötestälten. Jag upplevde ett starkt behov av tron på något som var större än mig själv. Något som kunde förklara min existens och som gav mig en identitet. Idag har jag funnit andra sätt att se på livet och upplever det som jag tidigare trodde var sanning som en saga som inte ger några svar men kanske lite goda råd.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade land. Innebär det att vi inte är intresserade av det övernaturliga eller onormala? Jag tror att vi bara har riktat detta intresse någon annanstans. En snabb överblick av tv-tablån ger en tydlig bild av att svensken är intresserad av det som vi kallar onormalt. Vi tittar på enorma mängder tv-serier om bestialiska mord och sadistiskt våld. Vi fascineras av extrema samlare, folk som slutat städa sina hem eller lever lyxliv. Vem vill se tv-program om helt normala personer som gör helt normala saker? För visst finns det något som är normalt?

 

Normalt att undvika de onormala

Idag kom jag till en något skrämmande insikt. Tillsammans med min son på snart fem år besökte jag ett kafé med ett litet bollhav. Hugo ville självklart in där och jag hjälpte honom att parkera rollatorn och ta av skorna. Bollhavet var redan befolkat av två små tjejer som tittade nyfiket på Hugo utan att säga något. Efter att ha sett till att Hugo tagit sig uppför trappan, krupit in genom den lilla öppningen och funnit sig tillrätta där gick jag iväg för att köpa glass.

Med ena örat uppmärksamt på ljuden från bollhavet konstaterar jag att det går lugnt till. De två små tjejerna förhåller sig avvaktande till Hugo men när jag är på väg tillbaka hör jag att en av dem klagar lite på Hugo. Omedelbart får hon en tillsägelse av mamman som sitter en liten bit bort och tjejen tystnar och tittar på mig som om hon har gjort något ofog. När jag kommer närmare ser jag omedelbart vad som orsakat den lilla konflikten. Hugo har placerat sig mitt i den lilla ingången och sin vana trogen tänker han inte flytta sig.

Den lilla tjejen hade fog för att bli lite irriterad. Hugo satt faktiskt i vägen och flyttade sig inte trots att han blivit ombedd. Det som gör mig bekymrad är mammans bedömning av situationen. Utan att sätta sig in i vad konflikten handlade om avbröt hon kommunikationen mellan barnen. En kommunikation som var befogad och självklar för både Hugo och tjejerna.

I efterhand inser jag att detta händer ofta både med kända och okända barn och deras föräldrar. Föräldrarna vill väl. De vill antagligen inte att deras barn ska vara elaka eller hindra Hugo på något sätt. Men vad ger det för signal till barnen? Att en person med funktionsnedsättningar inte går att prata med? Att funktionshinder gör alla sköra och ömtåliga? Att någon som är annorlunda ska undvikas? Att det normala är att undvika det onormala?

Normalt bidrag till en onormal

Sitter och skriver på vårdbidragsansökan igen. En ansökan till Försäkringskassan som ger mig pengar för det extraarbete min sons funktionsnedsättning innebär. Det låter hemskt i mina öron. Är han en börda? En större börda en sin storasyster? Nej, han är ingen börda. Varför söker jag då vårdbidrag? Just nu känner jag inte att jag har något bra svar. Kanske söker jag bidraget bara för att jag har rätt till det eller kanske för att jag faktiskt får pengar. Eller är det ett sätt för mig att inse att min son innebär en betydligt större insats från mig som förälder än hans storasyster?

För att få pengarna måste jag visa vad som innebär ett merarbete på grund av funktionsnedsättningen. Jag ombeds att jämföra med vad som är ett normalt hos barn i samma ålder. Det tar inte så lång stund innan jag har svart på vitt att min son är onormal. Andra fyraåringar kan gå utan stöd. Andra fyraåringar kan ta på sig en tröja själv. Andra fyraåringar kan äta utan att kleta mat i hela ansiktet, kläder, stol och golv (fast alla kanske inte vill, men det är en helt annan sak). Andra fyraåringar kan lägga pussel, rita, bygga lego och leka med andra barn utan hjälp av vuxna. Men ingen av de andra barnen skiner upp som en sol när jag kommer in i lekrummet på dagis. Ingen av de andra barnen lutar sig mot min allt för runda mage och säger ”Mm, du är en mjuk och go nallebjörn, jag älskar dig”. Och jag älskar honom precis så onormal som han är.

Den psykiska hälsan, ett kontinuum

Under våren utbildades jag till instruktör i Första hjälpen till psykisk ohälsa av NASP vid Karolinska institutet. Där satt jag sida vid sida med psykologer, mentalskötare, professorer och andra professionella och kunde inte låta bli att ifrågasätta när termerna psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, psykisk funktionsnedsättning och psykisk störning användes som om de var samma sak. Det enda jag kunde konstatera är att inte heller de lärde kunde ge ett tydligt svar på vad som är friskt eller sjukt, hälsa eller ohälsa.

I MHFA:s manual (läromedlet för kursen i Första hjälpen till psykisk ohälsa) beskriver man den psykiska hälsan som ett kontinuum. Ett objekt som kan delas in i oändligt många delar eller en skala som är flytande och utan avgränsade områden. Det innebär att man egentligen kan skippa uttrycket psykisk ohälsa och se den psykiska hälsan som en punkt på en flytande skala mellan god psykisk hälsa till dålig psykisk hälsa.

Psykologer och psykiatriker verkar se på den psykiska hälsan från två håll. Psykiatern är till större de angelägen om att ställa diagnos och utifrån det erbjuda adekvat behandling av medicin. Psykologen verkar inte så intresserad av diagnos eller medicin utan ser mer till situation och tillstånd. Psykiatern normaliserar genom att tala om för dig att du har en sjukdom som kan behandlas precis som andra sjukdomar medan psykologen vill att du ska se det onormala i ditt tillstånd och förändra det till, ja vadå? Ett mer normalt tillstånd?

Jag har fortfarande inte fått klart för mig om det finns något allmängiltigt spann av normalitet i den psykiska hälsans kontinuum. Det har gjort att jag har frågat Mikael Sandlund, docent i socialpsykiatri att hjälpa mig i mitt sökande.  Håll utkik framöver för det kan bli intressant!

Normalt trevlig eller trevligt normal

Härom natten, när jag inte kunde sova, började jag fundera över det här med att vara trevlig. Vi kan uppfatta varandra som trevliga eller otrevliga men också som för trevliga. Vad som är trevligt skiljer sig givetvis mellan situation och kultur. En italienare som besöker Sverige kan här uppfattas som högljudd och påträngande medan en svensk i Italien kan uppfattas som surmulen och otrevlig.

Varför bedömer vi varandra efter en trevlighetsskala? Vilka egenskaper eller beteenden är det som vi uppfattar som trevligt? Är trevlighet egentligen vår uppfattning om vad som är ett normalt beteende?