Vad är normalt, egentligen? Nu vet jag varför…

Vad konstigt det blev. Livet. Jag trodde jag hade koll på allt och så plötsligt rycktes det bort och jag befann mig åter i fritt fall. Men nu vet jag en sak. Varför jag startade denna blogg. Varför jag alltid har funderat så mycket på vad normalt är, egentligen.

För snart trettio år sedan, när jag var tretton år, kom depressionen för första gången. Jag förstod inte vad det var. Ingen hade talat om att man kan må så dåligt att man inte längre vill leva. Livet hade blivit så svårt. Mänskligheten så svår att förstå. Och det gick inte över. Tio år senare fick jag en diagnos. Jag fick veta att jag var bipolär. Det som förr kallades manodepressivitet.

Då börjades ett arbete. Att göra mig så normal som möjligt. Mediciner sas det, skulle hjälpa mig att kunna leva ett ganska normalt liv. Jag fick många mediciner. Det funkade inte. Jag blev inte normal i alla fall.

Jag slutade med medicinerna. Började se mig omkring. Hur gör alla andra för att kunna leva i den här världen? Hur gör de för att hålla depressioner och ångest borta? Kan jag göra det? Leva i den här världen och vara en del av mänskligheten utan depressioner och ångest?

Jag bestämde mig för att acceptera min bipolära sjukdom och hitta sätt att förhålla mig till den. Sätt att leva med den utan att den skulle tvinga mig med i sin berg- och dalbana. Jag blev bra på det. Att analysera mig själv, mitt beteende, mina tankar och mina känslor. Sedan ändrade jag på mig själv. Flyttade om, plockade bort och plockade fram. Det fungerade. Jag fick nästan tio år. Tio år av normalitet. Trodde jag…

För några månader sedan kom insikten. En insikt som slog mig så hårt att jag började skaka. Tanken hade aldrig slagit mig förut. Aldrig ens snuddat vid mitt medvetande. Men nu stod det så klart. Och allting började falla på plats. Ju mer jag läste på desto säkrare blev jag. Psykologen som jag gått hos i två år tog sig för pannan och sa ”Nu börjar jag tvivla på mig själv. Varför har jag inte sett det här?”. Plötsligt fick jag en förklaring på varför jag aldrig känt mig som en del av mänskligheten. Jag är inte bipolär. Jag har aspergers syndrom. Ett autismspektrumtillstånd. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Sakta har jag börjat inse att min strävan efter normalitet började redan som liten flicka. Mitt analyserande av mig själv och människor omkring mig var inget som jag började med som 27-åring. Jag hade gjort det hela mitt liv. På det viset hade jag blivit bra på att kompensera för det som var annorlunda med mig. Det jag tänkte var onormalt. Men priset jag fick betala för att ständigt analysera, gömma undan, anpassa och gräva ner var depressionerna och ångesten. Något som höll på att kosta mig livet.

Vad är normalt, egentligen? Det är en uppriktig undran från en som aldrig har upplevt känslan av att höra till, vara en del av eller förstå mänskligheten.

 

 

7 reaktioner till “Vad är normalt, egentligen? Nu vet jag varför…

  1. Hej! Jag kommer bli utredd efter sommaren och jag fick först också bipolär som diagnos:/ jag tänker som du gällande andra människor, hur gör de för att klara dagarna och livet! Så många tankar och funderingar på hur man ska leva för att vara normal!
    Mvh Sara

    1. Hej Sara! Tack för din kommentar. Ja, jag tror inte att vi är ensamma om detta. Vad jag har kunnat googla mig fram till så är det vanligt att kvinnor har blivit feldiagnostiserade med bla bipolär sjukdom eftersom vi många gånger inte uppvisar de klassiska symptomen på asperger. Det är en av anledningarna till att jag känner att det är viktigt att vara öppen med detta.

      Jag kommer nog att försöka fortsätta att delge mina funderingar om hur detta utvecklar sig så återkom gärna! Och lycka till med både utredning och livet! Vi ska nog fixa det båda två 🙂

  2. Hej Hulda!
    Det var ett tag sen jag följde dina tankar. Minns du? Kl 3 steg jag upp med tanken: ”Vad är friskt och vad är sjukt?” Jag håller ju också på och vänder och vrider, ältar säger en del. Vad är rätt och vad är fel? Ett symtom på mano-drepressiv var/är distanslöshet: ”patienten kan fråga hur doktorn mår” som ett exempel…Hur farligt är nu det? Hur distanslöst är det att göra en vänförfrågan på Facebook till en myndighetsperson?
    Fortsätt att dela med dig!
    Hälsningar
    Gunnel

    1. Hej Gunnel! Roligt att höra av dig igen. Du har mycket bra funderingar. Det verkar ligga i min natur att vända och vrida. Jag tycker om det. Tills jag hamnar i återvändsgränder. Då är det inte roligt längre… Men jag lär mig alltid något nytt.

      Dina frågor är relevanta men mycket svåra att svara på. Jag försöker lära mig att ta en sak i sänder. Lära mig att ta livet som det är. Acceptera min krånglande hjärna. Acceptera att jag aldrig till fullo kan förstå hur andra lever med sina hjärnor och acceptera att andra aldrig till fullo kan förstå hur det är att leva med min hjärna.

      Ha det gott, Gunnel!

      1. Hej Hulda!
        Tack för ditt svar! OK att de har blivit många felaktiga diagnoser och felbehandlingar i min tid på 50-talet värre än acceptabelt och senare i din tid. Det som jag tycker är tråkigt är om inte våra insikter tas tillvara av psykiatriskt skolade läkare och övrig personal. Visst är det segt i återvändsgränder! Jag fick hjälp på Gyllenkroken, Göteborg med inspelning av mitt trauma på plats – sinnesjukhuset år 1956. Vi blev ett team under tiden, som filmen gjordes färdig. Jag kunde berätta och andra kunde filmteknik!
        Vi hörs! Jag kollar dina äldre bloggar efterhand – tar igen det jag förlorade i (H).

        Gunnel

  3. Hej Hulda! Min första tanke är ”Vad spännande”,sen ”Vilken Aha-upplevelse” och sen ”Känner du dig lurad?”. Och sen en hel drös med andra frågor. Lugnar ner mig och tänker att min frågestorm bara måste vara en bris jämfört med den sunami som drabbade dig. Tankekram!

    1. Hej Carola!
      Din kommentar gör mig glad 🙂 Det är just det som hände. Den här gången. De andra gångerna jag fått en diagnos har den reaktionen inte infunnit sig. Kanske för att de inte slog ann på det där rätta stället. Det är spännande och en aha— upplevelse men känner jag mig lurad? Jag har nog inte tänkt riktigt så. Men visst funderar jag på hur mitt liv hade sett ut om jag hade fått veta detta tidigare. Hade skolan gått bättre? Hade mina relationer till närstånde varit bättre? Hade lidandet varit mindre? Det kan jag ju aldrig få svar på men en känsla av besvikelse ininner sig dock. Tänk vad mycket jag skulle kunnat upplevt, åstadkommit om depression och ångest inte alltid hade bundit mig vid marken. Nu längtar jag efter att lyfta, att flyga…

      Tankeram till dig också, bra idé, för jag gillar egentligen inte kroppskontakt. Och nu vet jag varför 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.