Övernaturligt och onormalt
Under den gångna veckan har vår lilla by i Lappland invaderats av tusentals pingstvänner. Ett årligt återkommande arrangemang kallat Lappis. Jag sitter på verandan och ser strömmen av människor i alla åldrar som vandrar fram och tillbaka på byavägen mellan mötestält och husvagnar. Det får mig att förundras över religionen. Det där att tro på något övernaturlig eller för den delen något onormalt. I tonåren var jag själv djupt troende och vandrade mellan mötestälten. Jag upplevde ett starkt behov av tron på något som var större än mig själv. Något som kunde förklara min existens och som gav mig en identitet. Idag har jag funnit andra sätt att se på livet och upplever det som jag tidigare trodde var sanning som en saga som inte ger några svar men kanske lite goda råd.
Sverige är ett av världens mest sekulariserade land. Innebär det att vi inte är intresserade av det övernaturliga eller onormala? Jag tror att vi bara har riktat detta intresse någon annanstans. En snabb överblick av tv-tablån ger en tydlig bild av att svensken är intresserad av det som vi kallar onormalt. Vi tittar på enorma mängder tv-serier om bestialiska mord och sadistiskt våld. Vi fascineras av extrema samlare, folk som slutat städa sina hem eller lever lyxliv. Vem vill se tv-program om helt normala personer som gör helt normala saker? För visst finns det något som är normalt?
Hej!
Hamnade på din blogg av “Misstag”, men jag är glad att jag gjorde det. Jag gillar din stil och resonemang. Och jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag är en tvåbarnsmor till en 4 och 2 åring, syskon till en gravt handikappad syster, pingstvän, har mycket i bagaget och lider av “psykisk ohälsa” (en form av PTSD och paniksyndrom).
Det finns få bloggar jag sett som liknar din. Tack.
Tack Rebecca för dina fina ord, det värmer, vilken tur att du hittat hit 🙂
Dela gärna med dig av dina tankar och funderingar om du vill. Det är ett så bra sätt att minska fördomar och riva de hinder som de bygger upp 🙂