Normalt bidrag till en onormal

Sitter och skriver på vårdbidragsansökan igen. En ansökan till Försäkringskassan som ger mig pengar för det extraarbete min sons funktionsnedsättning innebär. Det låter hemskt i mina öron. Är han en börda? En större börda en sin storasyster? Nej, han är ingen börda. Varför söker jag då vårdbidrag? Just nu känner jag inte att jag har något bra svar. Kanske söker jag bidraget bara för att jag har rätt till det eller kanske för att jag faktiskt får pengar. Eller är det ett sätt för mig att inse att min son innebär en betydligt större insats från mig som förälder än hans storasyster?

För att få pengarna måste jag visa vad som innebär ett merarbete på grund av funktionsnedsättningen. Jag ombeds att jämföra med vad som är ett normalt hos barn i samma ålder. Det tar inte så lång stund innan jag har svart på vitt att min son är onormal. Andra fyraåringar kan gå utan stöd. Andra fyraåringar kan ta på sig en tröja själv. Andra fyraåringar kan äta utan att kleta mat i hela ansiktet, kläder, stol och golv (fast alla kanske inte vill, men det är en helt annan sak). Andra fyraåringar kan lägga pussel, rita, bygga lego och leka med andra barn utan hjälp av vuxna. Men ingen av de andra barnen skiner upp som en sol när jag kommer in i lekrummet på dagis. Ingen av de andra barnen lutar sig mot min allt för runda mage och säger “Mm, du är en mjuk och go nallebjörn, jag älskar dig”. Och jag älskar honom precis så onormal som han är.

6 thoughts on “Normalt bidrag till en onormal

  1. ibland känns det som om man förråder barnen, att man måste överdriva för att få den hjälp man behöver.
    Det känns fruktansvärt.

    Vi hade kurs i bipolär på anhörigstöd, var superbra. Jag skulle själv vela ha en mentor när det är som jobbigast, någon som varit där och förstår.
    Varm kram och tack för stärkande ord

    1. Ja, första gången vi skulle ansöka om vårdbidrag var Hugo 1,5 år. Då kändes det verkligen konstigt. Jag tog ju bara hand om mitt barn. Vi hade nog aldrig kommit på att söka om inte kuratorn på habiliteringen inte hade påtalat det.

      Vem anordnade kursen?

  2. Hej!
    Visst får man många nya erfarenheter, som man aldrig trodde att man skulle få, när man får ett barn med olika funktionsnedsättningar. Vårdbidrag är en sån erfarenhet. Andra är habilitering, olika kurser, hembesök, brev och kallelser åt alla håll och kanter i olika delar av landet. Jag brukar säga att jag är rik – på erfarenhet både med olika myndighetsbeslut och andra pappersprodukter, men också rik på erfarenheter när det gäller just mitt barns sätt att tänka och fungera. Det är faktiskt lite häftigt!

    1. Åh, de där kallelserna verkar komma i stim också! Och ofta bara med en veckas framförhållning. Det var någon som försökte boka in en fast tid varje vecka med mig men det höll inte alls, men man har i alla fall inte långtråkigt 😉

      Ja, det är häftigt att lära känna ett barn som håller på att forma sitt liv och sin personlighet. Och att då även få följa ett barn där allt inte går enligt de normala utvecklingsmönsterna gör det ännu mer häftigt. Ett barn som kan tyckas ha så mycket emot sig ser ju möjligheter och glädje där man minst anar det – verkligen berikande!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.