Hopp, en produkt av lidandet?
Hoppet är det sista som överger människan. Detta känns som en bekant slutsats men vad är hopp, egentligen? Varför känner vi hopp och vad är det vi hoppas på? Här får jag ingen hjälp av Wikipedia och en sökning på Google kastar mig mellan självutlämnande bloggar, hjälporganisationer och religiösa hemsidor. Jag återvänder därför till att fundera på vad som händer när hoppet till sist överger oss.
En facebookvän berättade just om en 19-årig tjej som tagit sitt liv. Varje år tar omkring 1500 personer sitt liv i Sverige. Självmord är den vanligaste dödsorsaken för svenskar från 14 till 45 år. Tar de sitt liv därför att hoppet övergivit dem eller därför att lidandet blivit för stort?
Jag försöker nu forma en tanke om vad hopp är, egentligen. Spontant väcks tanken på att hoppet spirar ur lidandet, en produkt av lidande. Det i sin tur skulle kunna innebära att det utan lidande inte finns hopp. I lidandet behöver vi hoppet för att stå ut och fortsätta kämpa. Släcks hoppets låga går vi under, eller finns det något annat som driver oss framåt? I ett tillstånd utan lidande undrar jag om hoppet fyller någon funktion? Kan vi då leva utan hopp?
Vad har detta med vad som är normalt att göra? Jag erkänner att jag är ute lite i periferin i mitt undersökande men jag tror att vi uppfattar att det är normalt för en människa att hysa hopp i de flesta av livets situationer. Kan det vara därför vi har så svårt att tala om självmord? Varför ser vi ofta ner på dessa individer som svaga eller undanflyende från sitt ansvar som världsmedborgare? Eller är det en smärtsam påminnelse av den hopplöshet som vi alla kan känna ibland och vad den kan leda till?
Med tanke på hur vanligt självmord är borde detta vara något som vi talade mer om och det borde också forskas mer inom området. 1500 människor tar inte sina liv i något slags tillfälligt påhitt eller för skojs skull. Det är 1500 hopp som har släckts, om nu hoppet är det sista som överger människan.
Håller med!