Normalitet och attityder

I många år har jag föreläst och arbetat med frågor kring psykisk ohälsa. Jag har mött många människor med och utan psykiatriska diagnoser och nästan alltid ställs frågan om vad som egentligen är normalt eller onormalt när det kommer till vårt beteende och våra känslor. Många gånger blir slutsatsen att ingen är normal utan vi bär alla på vårt eget unika sätt att tänka och vara, att vi alla är unika. Det tycker jag om och jag ställer mig gärna bakom detta men känner ändå att någonstans är det något som inte stämmer.

“Enligt Världshälsoorganisationen WHO är psykisk ohälsa ett av de snabbast växande hoten mot folkhälsan i världen. Framför allt gäller det depressioner och ångestsjukdomar. Alltför många skäms och vill inte berätta om sin hälsa. Det är ganska förståeligt. I dagens Sverige kan var femte person inte tänka sig att bjuda hem en person som är psykiskt sjuk. Skam- och skuldkänslor hindrar människor från att söka hjälp, vara sociala och stanna i arbete. På så sätt blir många ännu sjukare. Helt i onödan.”

Detta är ett citat från kampanjen Hjärnkolls hemsida. En kampanj som på uppdrag av regeringen vill förändra attityderna till personer med psykisk ohälsa. Hjärnkolls befolkningsundersökning inför kampanjstarten 2009 visar att över 25 procent av allmänheten har helt eller delvis negativ inställning till personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Det som utmärker sig mest är att vi tenderar att vilja ha en social distans till människor med psykiska problem. Varför?

Socialstyrelsen uppskattar att 20-40% av svenskarna har problem med sin psykiska hälsa. Kampanjen Hjärnkoll säger att var fjärde svensk lever med psykisk ohälsa och uppger också att mer än varannan svensk uppger att de har en nära vän eller familjemedlem som har psykiska problem. Ändå skäms vi.

Med stor glädje kan jag läsa om att Hjärnkolls uppföljande befolkningsstudie 2010 visar att de negativa attityderna har förbättrats och att kampanjens arbete har gjort nytta.

Jag vill nu undersöka begreppet normalt utifrån den psykiatriska synvinkeln. Jag vill veta om det finns någon påtaglig allmänmänsklig gräns för vad som är friskt och sjukt. Jag vill också undersöka om det finns en fara i att inte vilja se ett beteende som onormalt och därmed inte erbjuda en lidande person hjälp. Kan det resultera i att vi accepterar varandra till döds?