3 040 000 träffar på Google
Vad är normalt, gav 3 040 000 träffar på Google. Lite att bita i för en annan. Jag började uppifrån och trillade in på en blogg om Abbe. En grabb som föddes 2005 med ett flertal funktionshinder och där pappan i sitt inlägg slår fast att:
“Abbe är inte normal. De allra flesta människor har ett hjärta som fungerar redan när de föds. De har två njurar, tår som pekar framåt, och en fysik i gom och svalg som gör att det går att förstå vad de säger. Det är vanligare att människor har alla kromosomer intakta än att de har en för mycket eller saknar någon del.”
Men han förtydligar att detta inte har något att göra med värde. Han fortsätter:
“Det betyder inte att man är mindre värd med ihoplappat hjärta, en njure och svårbegripligt tal. Absolut inte. Man kan vara den underbaraste individen i hela världen, som Abbe. Att vara avvikande kan till och med vara en styrka för vissa.
Abbe charmar de flesta han möter. Han är cool, rolig och söt. Världens bästa. Det är nästan omöjligt att inte älska honom.
Men inte fan är han normal.”
Efter detta följer en lång rad kommentarer som uppskattar inlägget men tolkar det på olika sätt. Någon vill inte se sina barn med funktionsnedsättning som onormala utan “lite extra unika” andra håller med om att ha en svår ovanlig sjukdom eller funktionsnedsättning gör dem onormala utan att lägga någon negativ värdering i det. En lärare beskriver hur hon kämpar med sina elever om värderingarna av orden normal och onormal.
Det tas också upp om den normaliseringsprocess som har skett med tex homosexualitet och att kulturen påverkar vad som är normalt.
“Har inte läst på om Abbe men han är väl lika normal som någon annan?
För vad är normen?”
Denna kommentar tycker jag pekar på problemet med att ordet onormal eller att inte vara normal är så negativt värdeladdat. Att som förälder ställas inför att få ett barn med funktionsnedsättning innebär starten på en normaliseringsprocess. När det gäller funktionshinder blir normen tydlig. Vi förväntar oss fem fingrar på den hand som sträcks fram för att hälsa. Om den bara har fyra avviker det från normen. Visst, vi vänjer oss, men hur mycket kan vi vänja oss vid? Finns det någon gräns för normaliseringsprocessen?
Läs mer: http://www.hejaabbe.com/2009/04/vad-ar-normalt.html#ixzz1Eya0lh62
Angående normaliseringsprocesser, enligt vårt samtal igår:
http://www.pittsburghlive.com/x/pittsburghtrib/s_316907.html
Intressant när normaliseringsprocessen fungerar på ena hållet (soldaterna vänjer sig vid krig), men sedan inte tillbaka igen (får anpassningssvårigheter vid hemkomst). Utgångsläget, dvs det “normala livet”, upplevs som det onormala. För vissa av dem finns alltså en gräns för normaliseringsprocessen.
Angående inlägget ovan. Undrar vad det är för mekanism som gör att vi är så snabba med att försäkra att allt är “så normalt så normalt så normalt”, eller säga att “alla är onormala så det är ju inget hänga upp sig på”? Är det försök att trösta? Eller släta över? Eller vad beror det på? På något vis blir resultatet i Abbe-exemplet att Abbes pappas upplevelse blir lite förringad tycker jag, vilket säkert inte är meningen, men ändå…
Det är ett tydligt exempel på en negativ normaliseringsprocess som sedan kräver en positiv normaliseringsprocess för att soldaten ska kunna återgå till sitt tidigare liv och beteende. Men varför upplever han det som plågsamt att komma tillbaka hem? Om han normaliserat kriget så borde ju hans nya beteende kännas rätt? Men det fungerar dåligt att på hemmaplan kasta sig under bordet vid plötsliga, höga ljud. Är det då de hemmavarande människornas reaktioner på soldatens nya beteende som får honom att må dåligt eller upplever han sig själv som onormal? Har vi någon inbyggd allmänmänsklig gräns för vår normalitet?
Angående Abbe så ställer jag mig samma frågor. Varför vill vi i vissa lägen normalisera medan i andra lägen upphöja det onormala som det eftersträvansvärda? Är det när något är så uppenbart onormalt att vi har svårt att ta det till oss om vi inte normaliserar?
Det är nog ganska opraktiskt att vara i “överlevnads-läge” hela tiden om man inte lever i en situation som kräver det, vare sig omgivningen reagerar eller inte.